Ett hav av nonsens

Språk! Språk! Språk!
Allt jag tänker på är nya ord som liknar gamla. Meningsuppbyggnaden i det här språket är för mig en gåta. Grammatiken ska jag lära mig via youtube. Bäst pratar jag när jag är full, när jag sjunger eller när jag ger upp.
Katterna förstår vad jag säger men de är relativt ensamma om det. Jag som trodde jag var bra på språk men allt som kommer ur min mun är en enda soppa av olika oljud som skulle kunna innebära vad som helst. Att uttrycka sig är tamigfan en gåva som har sluppit undan mig. Mitt modersmål känns helt meningslöst, mitt riktiga modersmål ligger så långt bak i tiden att ingen som är född efter 1950 känner igen orden som kommer ur min mun. Jag tror jag pratar så att någon förstår ibland tills den klassiska huvudskakningen kommer, jag är S T U M.

Jag väntar på nästa period med spänning, perioden där jag kan börja använda orden jag förstår i EGNA meningar.

Jag har så mycket att säga att det blir absolut smörja. Och eftersom jag alltid dukar för två blir det aldrig sagt.



Men gråsten ligger på sin plats mellan orm och mullret från en storm på avstånd.





Gör något åt det eller sluta sura.

Att vara tyst är jättebra. Man kommer på så mycket om sig själv då. Till exempel att man inte gillar att vara tyst.
Jag gillar det verkligen inte längre. Om man blir trött på sin röst är det inget emot hur trött man blir på sig själv när man inte säger något. När alla nya intryck och idéer kommer från tidningen, då är man fan ute och cyklar.

En, eller tekniskt sett två flygbiljetter för fyra papp är dagens fynd. Kanske, jag måste troligen erkänna mig besegrad av fröken i logistikplanering. Men det är ju inte direkt nytt, jag menar, hon sparkade min röv i det när vi var små också.  Men jag kan både snickra samt baka, så jag är rätt så mycket ett kap ändå kan jag trösta mig med. Och balett, när ingen ser på. Förstås. Folk skulle bli så avundsjuka på mig om jag tryckte upp i ansiktet hur bra jag är jämt.


Önskar att min helt ofunktionella rädsla för insekter kunde ge med sig någon gång. Att man skulle kunna kolla på en insekt och känna att det är ett liv värt att beundras, eller åtminstone värt att inte döda och skrika för. Anar en högkonjunktur för insektsskräcken i höst om vi kommer iväg. Förhoppningsvis tror hjärnan att det är någon slags krig och stänger av rädslocentret i hjärnan, tror nästan det kan vara värt lite PTSD att slippa börja gråta när man ser spindlar på oväntade ställen.

På tal om hund borde jag verkligen ha hund finasierat med skattemedel. Allt talar för att livet skulle vara mer harmoniskt för alla om jag hade hund. Att jag borde ha ledarhund kan de flesta i min närhet intyga! Tänk bara så mycket mindre tid jag skulle tillbringa på intranätet och skriva hädelser.. Borde nog antaligen kontakta myndigheter och kyrka för konsultation av mitt ärende. Tror inte de ska vara omöjliga. Socialstyrelsen vill ju introducera unga människor i den riktiga världen och för faktiskt människokontakt och kyrkan är ju alltid intresserade av att tysta oliktänkande! Jag kan lukta mig till en seger i ledarhundsdebatten!

En annan sak jag har tänkt på är att alla egentligen är unika fast uppbyggda av samma skit som alltid varit. Eller till en viss gräns unika för till slut så måste alla atomer man är gjord av återsamlas i exakt samma konstellation. Om evigheters evighet kanske, men ändå. Vilket då egentligen betyder att vi borde vara unika. Eller inte. Jag vet väl för fan inte hur gammalt universum är! Och kom inte och med nåt jävla årtal era jävla besserwissrar för ni vet inte heller och det är inte poängen. Hur som helst. Vi är ju unika just nu. Unik är något som klinga lite funky i mina öron. Unik är något som brukar förknippas med något positivt i alla pedagogiska sammanhang och kanske just därför klinga funky i mina öron. Pedagoger är något man alltid ska ställa sig extremt kritisk till. Jag menar, vem lärde dig?
Vad lärde de dig? Vem lärde dem? Varför är just det så fantastiskt viktigt att lära sig? Har de en källa till sin kunskap? Måste de ha en källa till sin kunskap? Är det inte så att man samlar på sig en massa kunskap som man sen processar till egna åsikter och egen kunskap? Hur kan vi då lita på någon källa till kunskap? Hur vet vi att något är sant? Allt är ju någons sammanfattning. Finns det ens sanning? Alla har ju en egen sanning.. Kunskap finns, man kan veta hur något fungerar till den minsta elektronen. Men kan vi egentligen veta vad den minsta elektronen är för något?
Så nej, inte helt okritisk till lärare. Varför lär de ut egentligen? Kan man lita på människor som valt sig ett liv i krig och PTSD bara för de små guldkornen? Känns antingen inte helt genomtänkt eller som ett slags beroende av något slag. Ingen är perfekt. Jag tar hellre en lärare än en rektor.


Men men. Inte mycket mer att säga än att det är dags att röra sig härifrån. Det räcker med samma gamla visa nu. Ett nytt perspektiv vore göttigt som mister krister skulle sagt.


Det är ingen fara, jag är lycklig.


Jag säger till när jag skämtar nu. Så det där med ledarhunden var pretty much ett skämt. Fast inte helt. Det är kanske därför det är så svårt att säga när jag skämtar, det ligger alltid sanning i det jag säger. Men det är ingen fara, känner ni er osäkra på om jag skämtar är det bara att fråga. Svarar jag nej så menar jag antagligen ja och säger jag ja så kan det betyda lite vad som helst. Bäst att hålla lite avstånd ändå. Jag är ju trots allt ganska labil.



Ja, min kärlek går fortfarande till fröken som alltid är hästlängder bättre än allt annat.

Spank you very much for this place in eternity. Över huvudet och ut.

Stäng branddörrarna.

Rastlösheten vägrar lägga sig. Det går inte att få lugn i kroppen. Irritation som att klia på myggbett i hjärnan.
KAN INTE LÅTA BLI ATT KLIA.

Prata med mig, låt mig vaggas in i trygghet av din röst i mitt huvud.




Här finns bara en lösning. Bygg upp och rasera.


Pumpa in beat, hellre arg än rastlös. Fokusera energin på vad som helst. Klarar inte av att inte ha kontrollen. Arg. Kontroll. Jag är kung på att vara arg. Låt ingen komma nära.

Kontroll kontroll kontroll. Det är nog därför jag är rastlös. TADAAA! vem behöver terapeut när jag och säck finns? Jaha. Fortfarande ensam. Fortfarande fokusproblem. Får inte lämna rummet. S i t t  k v a r  H å l l  K ä f t.


Snälla kvinna. Kom hem till mig nu. Jag går i bitar.

Jag orkar inte höra om andras liv mer nu. Jag vill leva mitt.

Fucked up. Allt är jävligt fucked up bara. Som en bandvagn av picasso.


Önskar jag hade tagit med mig upp. Svag är jag inte, stark som urtiden. Behöver lite tid utanför huvudet, ute bland stjärnorna och kärleken.

they will see us waving from such great heights
"come down now" they'll say
but everything looks perfect from far away
"come down now" but we'll stay 



Inget kall. Bara en känsla av rätt. Som gud för dem med komplex för äkthet. Tuggad, utspottad, nedsliten, uppsliten,
äten. Men vi står kvar, naglar i kött. 
Det vill ut. Grumlig ilska och panik.

"Borrow water of this man, here goes nothing okay"

Bakåt framåt. Jag förstår ingenting. Varför känns det som fel. Rätt. Jag vill ha rätt. Arg. Varför arg? Jag är inte arg, 
inte på riktigt. 
Ut ur huvudet. Tack. Nejtack. Jag är inte trevlig. 


Så långt ifrån varandra att vi lika gärna kunde varit på olika planeter. Venus och venus. Aj aj aj. 

Allt pekar åt samma håll. Upp och bort. Men det finns bara vitt här. Ut och gå. Långt, själv. 
Behöver komma ut och bort nu.


When the lord judges all of us, that's where you'll see me. Clench fists. 



Jag är inte arg egentligen. Det är bara musiken. Jag svär på vad som helst. Ingenting är heligt.

Jag snubblar in i gamla konversationer, gamla tider, gammal musik, gamla känslor och ännu äldre spår. När jag var liten och inte hade en aning om hur eller varför. Varför jag var ett sånt jävla nöt. Jag läser om den ena flickans ångest, den andras längtan och den tredjes desperata försök att nå fram. Sökande efter vad som helst som ger en aning om vem man ska bli.
Fantastiska människor fortsätter alltid känna och drömma.
Jag får dåligt samvete när jag läser en del av det, för allt jag inte sa men kände, men mest för det jag sa men inte kände. Feghet är förlåtligt men lögn är jag ledsen för. Och min totala blindhet och ovilja att erkänna uppenbara sanningar. Mitt enorma ego som åt upp allt runt mig.
Gamla sanningar som låter sig komma till ytan. Främst skulle jag vilja berätta att jag aldrig menade någonting illa. Jag var bara liten och utelämnad, precis som alla andra.
Det är inte bara dåliga sekvenser som dyker upp. Inte sällan har jag en poäng med en cynisk underton som ger en illusion av svåråtkomlighet. Ett genidrag från min sida. Egentligen var jag aldrig speciellt svåråtkomlig, mestadels var det ett bra sätt att slippa människor. Människor i för stor mängd ställer till det när man aldrig kan erkänna sig bortkommen.
Eller, jag ber fan inte om ursäkt. Ingen kärlek har gått förlorad.

Jag bakade bullar till oss idag.

 

.. My name is stereo Mike



Världens bästa grej vore om man kunde spara ungdom till senare. Jag skulle kunna ta lite vuxenliv nu. Räkningar, ungar, jobb yadayada i väntan på nästa grej. Och sen när man är mitt uppe i skiten om 25 år kan man få komma tillbaka hit.
Fast det kanske inte vore så jävla topp ändå. Jag skulle gråta ögonen ur mig, komma tillbaka till vuxenlivet och ta livet av mig. För jag tror verkligen det är så. Nu är det bäst även om man skulle kunna tänka sig att kanske växa upp och så lite snabbare just nu.

Just nu är bäst.


Jag tror bestämt min feber har kommit tillbaka. Jag fattar ingenting. Och varmt är det. Helt micrad i huvudet. Så där att allt flyter ihop litegrann, fast man vet inte om det egentligen. Man har bara en aning som lägger sig precis ovanför ögonbrynen.

Jag är ledsen för alla meddelanden, samtal, mejl och andra sorters kontaktförsök jag har försummat på sistone. Jag skulle kunna skylla på att jag inte orkar svara för jag är micrad, men hälften av kan nog bara konstatera er ointressanta. Ingen fara dock, blir ni plötsligt intressanta så ringer jag upp. Då ringer jag upp jätteofta så att ni inte orkar med mig istället. Och då känner jag mig dissad och kommer aldrig mer prata med er.
Så jobbar jag. Är det en ointressant relation eller på annat sätt tärande så är det lika bra att skita i den. Menmen. Inget är för evigt förutom kärlek. Inte heller uppbrott. Och likförbannat är jag så jävla ball.

Det är jättevarmt här, inte om fötterna. Fötterna är kalla. Precis som vanligt. Jag tror dom går på 5-skiftet.
Och jag älskar när folk säger till en att de har 3-skiftet eller 5-skiftet whatever och bara antar att alla vet vad dom pratar om. VAD FAN ÄR DET?Inte alla sitter fast i ekorrhjulet. Än.

Roxanne är gjord av The Police i orginal tydligen. Och absolut inte lika bra som moulin rouge-covern. Spotify försöker få mig att lyssna på Macarena. Jag kanske inte har feber, jag kanske är psykiskt störd. KANSKE. Som marsvinen, de tappar hår när de till slut blir för uttråkade. Sen kan dom aldrig få tillbaka håret för att det är en hormonobalans för att dom var så jävla uttråkade. Och vem skulle inte bli det av att sitta i bur hela livet och tugga på samma jävla äckliga frön jämt. Dom kan inte ens hoppa, dom liksom skuttar en liten bit upp och sen kravlar resten.

Men det gör ingenting för dom kan inte prata. Det är när saker börjara kommunicera som det blir jobbigt att ha dom hemma. Som torktumlaren till exempel. Fanskapet vägrar sluta pipa när den är klar. Och så äter den upp saker. SOm strumpor och.. strumpor, mest.


Ich bin ein klein biber. För så länge sen att jag inte ens visste att jag var kär då. Jag är som modern keramik idag. Micrad teflon.


Jag ska ta en dusch och kanske skriva lite i marginalerna på sudokun. Som dom andra gökarna.



Adios amigos. Mama's got a brand new ride.

Jag älskar det råa. Rovdjur. Brutalitet. Ärlighet. Naturliga linjer. Våld. Beslutsamhet. Tung bas. Jakten.




Utan kompromisser eller utsmyckningar. Obehandlat och rått. Som vackrast utan påverkan.

Ren kärlek.

Jag är en troende människa har jag på senare tid insett. En av många bra sidor med min övertygelse är att den än min på alla sätt. Jag kan gå i vilken kyrka som helst utan att bli provocerad på något sätt eller känna att min tro blir en kompromiss. Min tro har inga regler, ingenting som kan göra någon illa, alla är precis lika och det behövs inga församlingar,böner eller kyrkor. Och den är min, din och alla andras. Om man vill.


Utöver mitt reflekterande över religion såg jag Up. Den var söt. Se den om hoppet sviker lite någon dag, eller om man har barn hemma (dessa två går självklart hand i hand).

Det är inte bara jag som inte kan hålla mig härifrån tydligen..


Det har gått dryga månaden med att inte vakna med världens vackraste människa bredvid, att inte ha någon som lyssnar, att gå runt i egna spår och gräva i tider som flytt och som komma skall.
Kan inte säga mycket mer än att det är tärande att inte känna att man kommer någonstans och bara känna saknad hela tiden. Efter allt kommer jag ha lärt mig något om oss och om mig, men just nu, mitt uppe i ingentinget känns det mesta bara tomt. Jag ska inte orera om hur bra vi har det ihop just nu. Jag ska orera om vad jag gör när jag är själv.


Var hos doktor Tobbe idag och fick min(a) domar. Den där stukade foten för två år sen som liksom aldrig blev bra, det var ingen stukad fot. Det var 3 ledband/ligament som gick av och inte kan bli bra igen.
Den där ryggen är tydligen överrörlig med lätt skolios, för mycket yttre muskler och för lite inre. Den goda nyheten här är att det går att fixa med ändlös träning, och det är ju vad jag är bra på såaattee..
Nacken är fortfarande höljt i mystik. No surprises there.
Axlarna är, ja, trasiga. Och behöver rehab, pronto.


På ett sätt är det skönt att höra vad som är fel, men det bekräftar vad jag nog har rymt från ett tag nu. Jag är sönder och bara jag kan fixa det. Och jag måste fixa det nu. 
Att inte kolla upp det eller att kolla upp det utan uppföljning har gett mig tid att förneka det, att låtsas lite mer.
Det enda som faktiskt känns jobbigt är foten. Att det är kört för den känns inte särskilt kul, och inte heller att alla vägrade tro att det var något som gått sönder på riktigt där inne. Min fot sitter löst, helt ärligt. Den sitter LÖST och en törn till så går membranet i skenbenet av. Och det mina damer och herrar är OBEHAGLIGT och helt klart något man inte vill veta egentligen.

Det har varit svårt att hitta någon mening eller liknande för den här äckliga jävla skitperioden av min tillvaro, men jag tror jag vet vad meningen är med den. Rehab.


Nej gott folk. Detta är sannerligen en uppförsbacke av den långa halvbranta sorten. När man har bakhalt och pappa tvingat ut en på en lite för lång tur.

Jaha, bloggen är tillbaka. Jag har nämligen ett enormt behov av att berätta saker och nu när E har försvunnit iväg på sin resa till andra sidan jorden ( vi tar det en annan gång ) så blir det väldigt svårt att få utlopp för allt. Så. Nu är jag tillbaka, ett tag.



Jag drömde så bisarrt inatt. Vi var ett elitförband med folk från olika sammanhang som hade rekryterats till vad det nu var för sida vi krigade för. Hur som helst skulle krig snart utbryta mot personalen från en av de andra avdelningarna på mitt parkjobb och vi kallades in för att få våra uppgifter. Jag och min nästan-chef från parkjobbet tilldelades en position i en provisorisk skyttegrav bakom ett bord i mitten av slagfältet där vi skulle kasta granater på de anfallande medan de andra skulle attackera från flankerna med eldvapen.
Jag tror dessutom att det på något sätt innefattade polkagrisar som vapen på något sätt.

Fint.
Jag menar, vadfan? Är det bara jag som drömmer sånt här? Jag har ju vad jag märkt hittills inte några agressioner mot någon från de andra avdelningarna på jobbet ,inte så att jag skulle vilja döda dem i alla fall, så varför så detaljerat och utstuderat? Nej. Skärpning.

Arkiven finns kvar men tankarna flyttar härifrån. Ingen försvinner från internätet.

Jag är nog lite av en masochist ändå, för jag vet ju att det inte går. Jag kan inte skaffa hund just nu. Likförbannat sitter jag här och tittar runt på olika raser och funderar på att kanske ta en vuxen hund istället. Tänker på om blandras ändå skulle vara bättre, dom är ju lite smartare känns det som, och att det nog är bäst med korthårig och inte för stor hund. Absolut inte för liten heller, det är ju bara fånigt med såna där små råttor som gläfser i tid och otid. Helst en tik också, men hundar är ju roliga dom med. Skulle vara kul att kunna springa med den! Och bada!
Sen kommer man in på foder och så vidare. Och sen oundvikligen kostnader. Omkring där inser jag att jag bor hemma, och inte har fast jobb, och inte ens påbörjat många års utbildning.

Masochism. Som sagt.



Dessutom drömde jag inatt. Någon dödade min kropp och jag fick en ny. En ful ful ful kropp som trätts över mig som en köttoverall, fast det var min nya kropp liksom. Välkänd panik och ångest spred sig som eld i torrt gräs när allt jag jobbat för blivit bortkastat. Börja om eller dö.
Bisarr dröm, dock inte helt omöjlig att tolka.

Nåja, man får vara glad för att man vaknade. Såhär i efterhand måste jag ju vara tacksam för att få vara i min egen kropp ändå. Trots allt.

Först och främst vill jag berätta att jag är förkyld och att det därför är enormt synd om mig! Särskilt med tanke på att jag har varit det sen i torsdags! Förstår inte hur folk klarar av att vara förkylda flera gånger om året.. Personligen får jag max en lätt snuva nån gång på hösten och freakar totalt ut över att jag inte kan träna på 3 dagar. Usch. Sånt här ska gå fort över och drabba andra. Inte mig. Men det har inte varit världens mest stabila vecka på något sätt så det är väl inte mer än rätt. Kanske.

Lördagen var i alla fall underbar på alla sätt och vis.




Dagens avverkade filmer och serier än så länge är;

Vicky Cristina Barcelona - Brabra men kan inte tycka om Woody Allen ändå. Han är creepy.
Tipping Velvet - 3 timmar tjejsex och äckelbritter. Jappjapp, den var bra. Fast dom kunde ju varit lite snyggare om man nu ska titta på dom nakna i tre timmar..
Berg flyttar in - JAAA! Hon flyttade in hos Pernilla Wahlgren! Jag äääälskar Carina Berg och tycker numera någorlunda om P. Wahlgren, hon är skön.
Robinson - Det var kasst. Igen. Konstigt att man alltid förväntar sig att det ska vara underhållande trots att man vet exakt hur det kommer bli.


Och en känga till tv4 till deras internet-tv som sög riktigt jävla hårt. Dom skulle kunna lära sig av farsan Baloo på svt och fixa så man slipper femtioelva omstarter av program osv.



That's all. Sjuk men lycklig.

Kärlek.

35 ungar mellan 7-9 år och en särklass tillsammans i judohallen för en lekion. Av mig. Ensam.



- Ja, jag är en superhjälte.

 



Det sken i ögonen av stolthet när hon sa det, " jag äter inte efter tio", och jag antar att mina ögon svarade.

Kanske som att spela eller dricka.





Välkomna hem.