Ett hav av nonsens

Fuck.

Så jävla opepp på att börja det här just idag. Har lust att köpa en flygbiljett för pengarna och dra någonstans där man kan leva på ingenting och gå barfota.


En timme kvar till inskrivning. Bättre fly än illa fäkta!

Det känns, tomt. Jag funderar på att läsa en bok i solen och låtsas vara lugn med det fast jag egentligen vill slåss och skrika. Helst med naglar och tänder. Och kom inte med något bullshit om vad jag tidigare sagt.



Hitta mig en läkare som kan få mig ur armén snälla! Jag vill inte har en jävla gran på huvudet i elva månader!




Dumdumdumdumdum.. John Kerouac kanske.

så jag har drömt igen.i vanliga fall minns jag inte vad jag drömmer,men sjalvklart i de här fallen.varenda liten detalj.bara för att det ska göra så förbannat ont som möjligt.. kom hem!

en jävla röra av ansikten och känslor jag inte önskar någon.äckligt.

Jag vill inte ha en dag till utan dig, utan träning, utan rötter.


Självständig, stark, envis, målmedveten, glad.

Fast inte utan henne. Inte alls faktiskt. Då blir jag som ett borttappat barn och jag har lust att ställa mig här, vägra flytta på mig och stortjuta tills hon kommer och kramar om mig. Hon kommer säga att vi aldrig behöver vara längre ifrån varandra än att det bara är att sträcka ut handen för att nå varandra.

Fast så kan man ju inte göra. Jag är ju vuxen. Jag har ju jobb och bil. Jag klarar mig själv ju, typ. Tills jag står där och har lust att bryta ihop.



Ingen fara. Det är bara till februari kvar.

Buäh jag är inte glad alls. Att vara borta 11 dagar är inte min grej. Och jag har inte ens åkt än.

Fuck you! jag har inte hundra nära vänner som tjatar om fika, den sista solen min bekväma kropp såg utan uniform var under studentveckan, jag har inga häftiga framtidsplaner att slänga fram lite nonchalant när någon av mina intressesmurfar frågar med lätt upphetsning över att ha fångat mitt intresse! Fan lägg ner! Var lite olyckliga så jag kan vara glad! Jag hatar när ni går omkring och ser nöjda ut!


Dessutom är jag fattig och det bästa med min dag är när jag får mat. Helst kött.

 Vänd, snälla snälla vänd.



Kanske är det för att jag har sålt mig igen. Den här gången till företagssjälen. Jag är från och med imorgon säljare (och ja, en bit av min själ fastnar där på pappret med mitt namn).

Jag vill gräva ner mig och gråta.



Äckelkänsla, släpp nån gång!

Jag är sjuuk :( Buhubuhu, kom och ta hand om mig! Precis som jag när jag kom med soppa och varma filtar när du låg för influensadöden..eh. Nej just det, det var inte jag som var den goda samariten nä. Skiten också, men någon måste ju börja...?

Så bär mig, gör mitt jobb, ge mig pengarna, fixa mat och klappa på mig när jag är ledsen för att jag vilsen.





Jag orkade inte ens vara arg på den totalt hjärnbefriade slynan på bussen som diskuterade priset på bussresan med busschauffören. Hon hade skitfula skor med lika skitful tröja, hade jag bara varit lite piggare hade jag berättat för henne i vänlig ton att hon såg ut, betedde sig (och med all säkerhet var avkomman av)som en polsk hora.
Nej jag är inte bitter eller arg! Jag skulle sagt det med samma leende som alla ni andra får när ni kommenterar att jag ser trött ut. Men nej, inte idag. Idag tittade jag istället ut på krokeks miserabla radhus och funderade på att lägga mig i mittgången och gråta. Vad tror ni gott folk? Är det dags för nåt nytt kanske? Inte? Nej då ska väl jag upp och jobba i Bamses Värld imorgon!
Ja, det är mig ni skickar era barn att krama. Känns det lite jobbigt nu?

Det finns en anledning till alla kramar och vi-förstår-dig-du-är-ursäktad-leenden jag har fått idag.
Inte för att det hjälper mot min tomma stackars säng.

Ett nytt effektivt sätt att förstöra en annars jävligt fin dag.



FITTA.Så att säga.

Varför envisas folk med att visa upp sin kinky-äckel-sex-sida? Fuck off, ni är äckliga.

Jag var på väg till en träning och skulle just till att knyta höger sko när jag istället för att knyta en halvstilig rosett som jag sen barnsben knutit på mina egna skor föll ihop på hallgolvet för att min rygg inte längre orkade hålla upp mig.

Det är inte en helt ovanlig känsla när något gör ont, den är nästan lite hemtrevlig, men att inte kunna knyta sina egna skor är över gränsen för vad mitt tålamod klarar av.
Det känns som att min kropp går sönder mer och mer för varje dag som går. Foten, knäna, fingrar,axel, nacke, rygg.
Läkarna hittar inget fel, "Det ser jättebra ut!", medan jag dagligen förlorar förmågor som att sitta på huk eller knyta skorna och ärligt talat så börjar jag tappa hopp om att det ska bli bra. Det enda dom kan komma på för mig att göra är att träna, skitbra! Jag menar, det är ju inte så att jag har tränat 10-14 timmar i veckan senste 4 åren och jag inte längre kan träna? Neeeejneej.
 
Ungefär därför låg jag på hallgolvet och grät. För att jag försöker vara glad åt varje steg som inte gör ont och passar på att lägga märke till saker jag kan göra medan jag fortfarande kan.


Om en liten stund ska jag börja om igen och inte tillåta mig att vara negativ. Det känns så jävla illa bara.

Skulle jag vara en hund hade jag varit en lite missavlad bulldog, en sån med lite för normal nos. Så att jag måste mosa in nosen i solida cementväggar om och om igen för att bli som dom andra. För att jag ska bli såld för lika dyra pengar som dom andra rättavlade missfostrena.


"Men dom ääär ju sååå söta!"



Nej men det är lugnt. Jag är lite frustrerad över världens orättvisor bara. Ne-Pr.

Jag tar om.


Det regnar, tror jag. Det ser lite ut så. Luften är liksom tjock på det där gråa sättet. Passande. Ett förlåt kanske vore på sin plats, inte för att jag vet varför. Det känns som att det skulle passa bra just nu. Någon i världen ber säkert om förlåtelse för något just nu, precis som någon annan just nu sitter med samma känsla som jag någonstans. Man är aldrig ensam. Känslan du har är aldrig bara din men likförbannat ska vi envisas med att tro att vi är unika. Alla är INTE unika. Så. Där, jag sa det.


Jag tror jag ska kasta telefonen i bråviken. Det skulle kännas så otroligt bra. Den har vuxit sig fast på mig som en äcklig besatthet. Jag minns tiden innan mobiltelefoner och bredband. När människor träffades utan att jämföra ringsignaler eller telefonmodeller. Det var ingen bra tid det heller ärligt talat. Jävla skitsöndag, ska jag ut och kasta min cancersvulst i bråviken? Nästan värt det. Jag saknar mig. Hallåå..?

Spindlar. Beroende. Separation. Otillräcklighet. Lögner. Hajar. Nålar. Misslyckande. Förlust. Utelämnande. Oförståelse.








Rymden finns inombords.

För att citera en vän,


ord kan aldrig mäta sig med handlingar. Eller?

Hade det under kontroll ja, så var det. Säääkert, hon klarar ingenting. I vanlig ordning. Jag klarar inte att vänta tills ikväll. Måste ut nu, bort med det äckliga.Äckligtäckligtäckligt. BORTBORTBORT!


Jag vet att jag är sämst. Och inte på det bra sättet.






    Borde nog satsa på att bli utstött. Något jag nog skulle lyckas med utan större svårigheter.

För en tid sen gjorde jag ett val som var nödvändigt för mitt fortsatta leverne. Jag valde aktivt bort människor ur mitt liv som på olika sätt gjorde mig illa. Det var deprimerande få kvar, men de som fanns kvar efter urstädningen hade den gemensamma faktorn att alla var, och till viss del fortfarande är, sig själva med mig.
Det var ingenting jag egentligen tänkte på när jag valde bort folk, det kändes hel enkelt fel att vara med dom. Det kändes som att de ljög för mig.
Om det är någonting jag verkligen tar illa upp för så är det när någon ljuger för mig. Att folk dagligen ljuger om lite vad som helst för vem som helst (inklusive sig själva och sina vänner) har lett till att jag inte kan vara mig själv med dom. Vilket i sin tur betyder att jag ljuger för mig själv.
Jag klarar inte av skollivet längre. Kalla mig pretentiös om ni vill men det är väl lite som elallergi antar jag.

Idag påmindes jag om hur falska människor kan vara, inte minst mot sig själva. Det får mig att krympa ihop och vilja gråta.

Välkommen,

Te? Kaffe? Sprit? Dagens erbjudande är en karta rohypnol för damerna och en flaska hostmedicin för herrarna.
Var vänlig spänn fast er om ni vet med er att ni har våldsamma tendenser. Vi har en nödutgång som är till för er som vill hoppa av (vi ansvarar inte för eventuella skador).


Vi önskar dig en trevlig resa. (le)

Så jag gjorde ett litet test på det s.k. internätet angående vilken karaktär i "L Word" jag mest passade in på. Egentligen gillar jag nog de flesta karaktärerna i serien med undantag av Bette och Jenny. Och hennes jävla sepeassistent som jag förstås inte minns namnet på. Och alla som man ska ogilla. Men där sker undantaget för den blonda slynan som jävlas med Shane. Jag diggar henne fett. Hon är slyna numero uno.
Hur som helst!
Tror ni inte jag får 100 fukkin' % på jävla Jenny eller?! Jag är inte såååå jävla självupptagen? Eller? Bara för att jag bloggar om ENDAST saker som har intresse för bara mig och bara pratar om mina intressen jämt?!
Jag har faktiskt inte skrivit en bok om mig, jag bitchar inte järnet om min relativa läggning och jag är INTE onormalt korkad! Faktiskt!
Så nej, tester ljuger!

Förresten så skulle alla high school-filmer vara sjukt sega om dom skildrade något som ens liknade vardagsliv. Allt är något så in i helvete utdraget och långsamt! Inget chopchop här inte! Ska dom visa någon som sitter och försöker tolka bloggar och tittar på folks festbilder? Höhö , spännandespännande. Fucking Åmål är en lite mer realistisk film ändå. Den är grå, dom är fula, dom äter ipren och har allmänt astråkigt. Med undantag för när dom kommer på att det skulle vara kul att släta av någon på en toalett. Jävligt exalternade. Jag förstår varför jag blev adrenalinjunkie. Jag förstår folk med beroenden överhuvudtaget!
Rök på, drick alkohol tills du spyr, träna sönder dig, ät inget, ät för mycket, spy, sov bort ditt liv, sätt på en åsna, operera bort ett revben eller två, häng upp en flådd kanin i grannens köksfläkt! JAG VET ATT DITT LIV BEHÖVER EN UPPFRÄSCHNING! Undvik att skada någon annan än dig själv om möjligt. Annars är det fritt fram!


Rea på flipp! KK bjuder!