Allt vi letade efter
Jag snubblar in i gamla konversationer, gamla tider, gammal musik, gamla känslor och ännu äldre spår. När jag var liten och inte hade en aning om hur eller varför. Varför jag var ett sånt jävla nöt. Jag läser om den ena flickans ångest, den andras längtan och den tredjes desperata försök att nå fram. Sökande efter vad som helst som ger en aning om vem man ska bli.
Fantastiska människor fortsätter alltid känna och drömma.
Jag får dåligt samvete när jag läser en del av det, för allt jag inte sa men kände, men mest för det jag sa men inte kände. Feghet är förlåtligt men lögn är jag ledsen för. Och min totala blindhet och ovilja att erkänna uppenbara sanningar. Mitt enorma ego som åt upp allt runt mig.
Gamla sanningar som låter sig komma till ytan. Främst skulle jag vilja berätta att jag aldrig menade någonting illa. Jag var bara liten och utelämnad, precis som alla andra.
Det är inte bara dåliga sekvenser som dyker upp. Inte sällan har jag en poäng med en cynisk underton som ger en illusion av svåråtkomlighet. Ett genidrag från min sida. Egentligen var jag aldrig speciellt svåråtkomlig, mestadels var det ett bra sätt att slippa människor. Människor i för stor mängd ställer till det när man aldrig kan erkänna sig bortkommen.
Eller, jag ber fan inte om ursäkt. Ingen kärlek har gått förlorad.
Like the naked leads the blind
I know I’m selfish I’m unkind
Sucker love I always find
Someone to bruise and leave behind
All alone in space and time
There’s nothing here but what here’s mine
Something borrowed something blue
Det var inte bättre förr.
Kommentarer
Trackback