Ett hav av nonsens

Att vara tyst är jättebra. Man kommer på så mycket om sig själv då. Till exempel att man inte gillar att vara tyst.
Jag gillar det verkligen inte längre. Om man blir trött på sin röst är det inget emot hur trött man blir på sig själv när man inte säger något. När alla nya intryck och idéer kommer från tidningen, då är man fan ute och cyklar.

En, eller tekniskt sett två flygbiljetter för fyra papp är dagens fynd. Kanske, jag måste troligen erkänna mig besegrad av fröken i logistikplanering. Men det är ju inte direkt nytt, jag menar, hon sparkade min röv i det när vi var små också.  Men jag kan både snickra samt baka, så jag är rätt så mycket ett kap ändå kan jag trösta mig med. Och balett, när ingen ser på. Förstås. Folk skulle bli så avundsjuka på mig om jag tryckte upp i ansiktet hur bra jag är jämt.


Önskar att min helt ofunktionella rädsla för insekter kunde ge med sig någon gång. Att man skulle kunna kolla på en insekt och känna att det är ett liv värt att beundras, eller åtminstone värt att inte döda och skrika för. Anar en högkonjunktur för insektsskräcken i höst om vi kommer iväg. Förhoppningsvis tror hjärnan att det är någon slags krig och stänger av rädslocentret i hjärnan, tror nästan det kan vara värt lite PTSD att slippa börja gråta när man ser spindlar på oväntade ställen.

På tal om hund borde jag verkligen ha hund finasierat med skattemedel. Allt talar för att livet skulle vara mer harmoniskt för alla om jag hade hund. Att jag borde ha ledarhund kan de flesta i min närhet intyga! Tänk bara så mycket mindre tid jag skulle tillbringa på intranätet och skriva hädelser.. Borde nog antaligen kontakta myndigheter och kyrka för konsultation av mitt ärende. Tror inte de ska vara omöjliga. Socialstyrelsen vill ju introducera unga människor i den riktiga världen och för faktiskt människokontakt och kyrkan är ju alltid intresserade av att tysta oliktänkande! Jag kan lukta mig till en seger i ledarhundsdebatten!

En annan sak jag har tänkt på är att alla egentligen är unika fast uppbyggda av samma skit som alltid varit. Eller till en viss gräns unika för till slut så måste alla atomer man är gjord av återsamlas i exakt samma konstellation. Om evigheters evighet kanske, men ändå. Vilket då egentligen betyder att vi borde vara unika. Eller inte. Jag vet väl för fan inte hur gammalt universum är! Och kom inte och med nåt jävla årtal era jävla besserwissrar för ni vet inte heller och det är inte poängen. Hur som helst. Vi är ju unika just nu. Unik är något som klinga lite funky i mina öron. Unik är något som brukar förknippas med något positivt i alla pedagogiska sammanhang och kanske just därför klinga funky i mina öron. Pedagoger är något man alltid ska ställa sig extremt kritisk till. Jag menar, vem lärde dig?
Vad lärde de dig? Vem lärde dem? Varför är just det så fantastiskt viktigt att lära sig? Har de en källa till sin kunskap? Måste de ha en källa till sin kunskap? Är det inte så att man samlar på sig en massa kunskap som man sen processar till egna åsikter och egen kunskap? Hur kan vi då lita på någon källa till kunskap? Hur vet vi att något är sant? Allt är ju någons sammanfattning. Finns det ens sanning? Alla har ju en egen sanning.. Kunskap finns, man kan veta hur något fungerar till den minsta elektronen. Men kan vi egentligen veta vad den minsta elektronen är för något?
Så nej, inte helt okritisk till lärare. Varför lär de ut egentligen? Kan man lita på människor som valt sig ett liv i krig och PTSD bara för de små guldkornen? Känns antingen inte helt genomtänkt eller som ett slags beroende av något slag. Ingen är perfekt. Jag tar hellre en lärare än en rektor.


Men men. Inte mycket mer att säga än att det är dags att röra sig härifrån. Det räcker med samma gamla visa nu. Ett nytt perspektiv vore göttigt som mister krister skulle sagt.


Det är ingen fara, jag är lycklig.


Jag säger till när jag skämtar nu. Så det där med ledarhunden var pretty much ett skämt. Fast inte helt. Det är kanske därför det är så svårt att säga när jag skämtar, det ligger alltid sanning i det jag säger. Men det är ingen fara, känner ni er osäkra på om jag skämtar är det bara att fråga. Svarar jag nej så menar jag antagligen ja och säger jag ja så kan det betyda lite vad som helst. Bäst att hålla lite avstånd ändå. Jag är ju trots allt ganska labil.



Ja, min kärlek går fortfarande till fröken som alltid är hästlängder bättre än allt annat.

Spank you very much for this place in eternity. Över huvudet och ut.