Domedagen light
Det är inte bara jag som inte kan hålla mig härifrån tydligen..
Det har gått dryga månaden med att inte vakna med världens vackraste människa bredvid, att inte ha någon som lyssnar, att gå runt i egna spår och gräva i tider som flytt och som komma skall.
Kan inte säga mycket mer än att det är tärande att inte känna att man kommer någonstans och bara känna saknad hela tiden. Efter allt kommer jag ha lärt mig något om oss och om mig, men just nu, mitt uppe i ingentinget känns det mesta bara tomt. Jag ska inte orera om hur bra vi har det ihop just nu. Jag ska orera om vad jag gör när jag är själv.
Var hos doktor Tobbe idag och fick min(a) domar. Den där stukade foten för två år sen som liksom aldrig blev bra, det var ingen stukad fot. Det var 3 ledband/ligament som gick av och inte kan bli bra igen.
Den där ryggen är tydligen överrörlig med lätt skolios, för mycket yttre muskler och för lite inre. Den goda nyheten här är att det går att fixa med ändlös träning, och det är ju vad jag är bra på såaattee..
Nacken är fortfarande höljt i mystik. No surprises there.
Axlarna är, ja, trasiga. Och behöver rehab, pronto.
På ett sätt är det skönt att höra vad som är fel, men det bekräftar vad jag nog har rymt från ett tag nu. Jag är sönder och bara jag kan fixa det. Och jag måste fixa det nu.
Att inte kolla upp det eller att kolla upp det utan uppföljning har gett mig tid att förneka det, att låtsas lite mer.
Det enda som faktiskt känns jobbigt är foten. Att det är kört för den känns inte särskilt kul, och inte heller att alla vägrade tro att det var något som gått sönder på riktigt där inne. Min fot sitter löst, helt ärligt. Den sitter LÖST och en törn till så går membranet i skenbenet av. Och det mina damer och herrar är OBEHAGLIGT och helt klart något man inte vill veta egentligen.
Det har varit svårt att hitta någon mening eller liknande för den här äckliga jävla skitperioden av min tillvaro, men jag tror jag vet vad meningen är med den. Rehab.
Nej gott folk. Detta är sannerligen en uppförsbacke av den långa halvbranta sorten. När man har bakhalt och pappa tvingat ut en på en lite för lång tur.
Det har gått dryga månaden med att inte vakna med världens vackraste människa bredvid, att inte ha någon som lyssnar, att gå runt i egna spår och gräva i tider som flytt och som komma skall.
Kan inte säga mycket mer än att det är tärande att inte känna att man kommer någonstans och bara känna saknad hela tiden. Efter allt kommer jag ha lärt mig något om oss och om mig, men just nu, mitt uppe i ingentinget känns det mesta bara tomt. Jag ska inte orera om hur bra vi har det ihop just nu. Jag ska orera om vad jag gör när jag är själv.
Var hos doktor Tobbe idag och fick min(a) domar. Den där stukade foten för två år sen som liksom aldrig blev bra, det var ingen stukad fot. Det var 3 ledband/ligament som gick av och inte kan bli bra igen.
Den där ryggen är tydligen överrörlig med lätt skolios, för mycket yttre muskler och för lite inre. Den goda nyheten här är att det går att fixa med ändlös träning, och det är ju vad jag är bra på såaattee..
Nacken är fortfarande höljt i mystik. No surprises there.
Axlarna är, ja, trasiga. Och behöver rehab, pronto.
På ett sätt är det skönt att höra vad som är fel, men det bekräftar vad jag nog har rymt från ett tag nu. Jag är sönder och bara jag kan fixa det. Och jag måste fixa det nu.
Att inte kolla upp det eller att kolla upp det utan uppföljning har gett mig tid att förneka det, att låtsas lite mer.
Det enda som faktiskt känns jobbigt är foten. Att det är kört för den känns inte särskilt kul, och inte heller att alla vägrade tro att det var något som gått sönder på riktigt där inne. Min fot sitter löst, helt ärligt. Den sitter LÖST och en törn till så går membranet i skenbenet av. Och det mina damer och herrar är OBEHAGLIGT och helt klart något man inte vill veta egentligen.
Det har varit svårt att hitta någon mening eller liknande för den här äckliga jävla skitperioden av min tillvaro, men jag tror jag vet vad meningen är med den. Rehab.
Nej gott folk. Detta är sannerligen en uppförsbacke av den långa halvbranta sorten. När man har bakhalt och pappa tvingat ut en på en lite för lång tur.
Kommentarer
Trackback