Ett hav av nonsens

Så jag får mina julklappar lite sent och är därmed lite sen med att fatta vad som händer, men den som väntar på något gott..
Det är nog så att jag har världens bästa, finaste, underbaraste och mest förstående flickvän någonsin. Det är ett under att hon orkar med mig och bara fortsätter ge oavsett hur seg och labil jag är. Fortfarande pirr-i-magen-kär, lycklig och skulle fortfarande göra vad som helst för att få henne att le.

Och jag som knappt har vett nog att reda ut mig själv en onsdag försöker bena ut någon annans problem. Det kommer ta ett tag att toppa mig gott folk. Man måste älska min hybris.



Jag tror för övrigt aldrig jag varit så totalt ställd som jag blev idag när det svarade i andra änden. Jag är fortfarande inte riktigt med på noterna. Eller kanske mer så att jag inte tror på det. Eller nåt. Som cellisten skulle säga.

Man måste älska shuffle på iTunes. Nu kom Björk ut i lurarna och jag hade nästan glömt hur underbar musik hon gör och har gjort. Helt fantastiskt. Jag får flashbacks från sommaren -07 av Björk.
Av sommarnätter i Lund, hur jag hittade min dröm i Finland, ensamhet och allt vad det innebär, vänskap på riktigt,att det finns en värld utanför vår, hur mycket man kan sakna någon utan att tänka på det, falafel, dödsångest, gröna piller och tequila, lugn, trygghet, insikt.

Jag lärde mig mycket den sommaren. Mer än jag lärt mig någonsin kanske. Jag kan, jag är bra, jag duger, men jag kunde vara ett riktigt as. Jag är ledsen för det, men alla kan vara idioter i någon situation.
Jag tror jag landade lite den sommaren från allt som varit under året. Allt jag inte ville vara hade tagit över mig under året utan att jag märkt det.


Det var en riktigt bra sommar. Helt underbar faktiskt. Dom mest omtumlande 48 timmarna skedde i och för sig inte förrän på slutet av sommaren. I en liten stuga vid en liten sjö med världens vackraste solnedgång. Jag trodde jag skulle gå sönder där och då, gå i miljoner bitar som krossat glas. Jag satsade allt och blev satt i kö.
Det var en jävla tur att jag är en 9 och just lärt mig av mina misstag. Annars hade jag nog inte suttit där jag sitter.

Dom andra är ute och super sig raka i hotellbaren. Med varandra. Jag tror inte jag vill ha det så. Det är väldigt lockande att stanna i den här trygga bubblan med alla människor som blir ens familj och vardag. Det är så lätt att bara blunda för allt annat. Man kan leva i den här världen utan att behöva tänka en enda gång på vardagligheter som att handla eller bädda. Det är bara att leva i bekvämligheten. Ett perfekt ställe att rymma till, att försvinna i. Men jag vill inte försvinna, inte än. Jag är inte klar att bli bekväm än.
Jag vill leva. Precis som jag skrev i brevet som jag inte kommer att skicka. Jag vet att jag inte kommer att skicka det, hur gärna jag än vill. I och med att jag skriver det här kanske jag gör det. Förhoppningsvis är det så, för jag vill verkligen våga skicka det.


En dag mindre kvar. Jag tillät mig för övrigt att tänka på dig idag. Fortfarande kan jag inte sluta le.

Jo. Det blev en fika med väktaren. Den var nog rätt trevlig, men det satt massa par på stället och det enda jag kunde tänka på var henne. Händer, ögon, leende. Det var helt omöjligt att slita tankarna på något annat än att jag mer ön någonting annat i världen önskade att det var hon som satt med mig på stället.


Om det är någonting jag har kommit fram till är det att jag skulle ge upp vad som helst för henne. Pengar finns överallt.



Till och med mamma har hajjat läget nu. Det krävdes ungefär ett gråten-i-halsen-samtal. Lite flashbacks.

 


Okej, så hur är jag på väg på fika med en vakt? Var gick det fel?


djees

Alla demoner som du har skrämt iväg kommer tillbaka när du är borta. Dom krälar upp på mig och gräver in klorna i mig, viskandes ord om värde. Ingenting värd. Kämpa hårdare. Äcklig.

Helst vill jag bara blunda när spegeln vänds emot mig men det går inte. Jag måste se, kan inte slita ögonen ifrån spegelbilden, som bestraffning för min otillräcklighet. Att tänka tillbaka på den senaste tiden får det att krypa i hela kroppen, helst skulle jag vilja spola tillbaka tiden och spy upp allt. Äcklig. Otillräcklig. Ingenting värd.

Jag vet att jag inte behöver lyssna på krypen, men dom tar min egen röst. Det går inte att skilja på mina och deras viskningar. Kan inte hålla emot när du inte är med mig. Det finns ingenting som säger nej i mig.

Som att alltid varit spottad på och sen plötsligt bli respekterad. Eller kanske som att en dag förstå ett språk som man inte tidigare förstått.
Allt blir blockerat när dom viskar till mig. Det går inte att tänka på något annat än vad dom säger.


Jag vill inte bli frisk. Jag vill bli bättre.

Ni minns Buffy och vampyrerna? Ljug inte. Alla minns Buffy och Angel. Jag hade alltid en liten crush på Buffy i unga år. Ja menar, hon slaktar vampyrer i kortkort...!Varför hon valde att ligga med en snubbe med vampyrtänder och fulaste frisyren har intill dessa dagar varit ett mysterie för mig.

Idag går repriser av denna utomordentligt fåniga serie på förmiddagarna och döm till min förvåning när jag ser den idag. Buffy har äntligen tagit sitt mediala förnuft till fånga och gjort vad alla så länge haft på känn. Buffy har skaffat flickvän. Yes peoples, farsoten sprider sig ända in i tv:n! :D

Y E Y

Åh så härligt att komma hem till sin egen säng och sina egna grejer! ..eller?



Allt finns mycket riktigt kvar här. Samma säng med samma lakan. Datorn finns kvar, all musik är där jag lämnade den. Något annat som finns kvar är massa grejer som inte är mina.


Jag hade hellre stannat borta.

så jag har drömt igen.i vanliga fall minns jag inte vad jag drömmer,men sjalvklart i de här fallen.varenda liten detalj.bara för att det ska göra så förbannat ont som möjligt.. kom hem!

en jävla röra av ansikten och känslor jag inte önskar någon.äckligt.