Ett hav av nonsens

Dom andra är ute och super sig raka i hotellbaren. Med varandra. Jag tror inte jag vill ha det så. Det är väldigt lockande att stanna i den här trygga bubblan med alla människor som blir ens familj och vardag. Det är så lätt att bara blunda för allt annat. Man kan leva i den här världen utan att behöva tänka en enda gång på vardagligheter som att handla eller bädda. Det är bara att leva i bekvämligheten. Ett perfekt ställe att rymma till, att försvinna i. Men jag vill inte försvinna, inte än. Jag är inte klar att bli bekväm än.
Jag vill leva. Precis som jag skrev i brevet som jag inte kommer att skicka. Jag vet att jag inte kommer att skicka det, hur gärna jag än vill. I och med att jag skriver det här kanske jag gör det. Förhoppningsvis är det så, för jag vill verkligen våga skicka det.


En dag mindre kvar. Jag tillät mig för övrigt att tänka på dig idag. Fortfarande kan jag inte sluta le.