demoner.
Alla demoner som du har skrämt iväg kommer tillbaka när du är borta. Dom krälar upp på mig och gräver in klorna i mig, viskandes ord om värde. Ingenting värd. Kämpa hårdare. Äcklig.
Helst vill jag bara blunda när spegeln vänds emot mig men det går inte. Jag måste se, kan inte slita ögonen ifrån spegelbilden, som bestraffning för min otillräcklighet. Att tänka tillbaka på den senaste tiden får det att krypa i hela kroppen, helst skulle jag vilja spola tillbaka tiden och spy upp allt. Äcklig. Otillräcklig. Ingenting värd.
Jag vet att jag inte behöver lyssna på krypen, men dom tar min egen röst. Det går inte att skilja på mina och deras viskningar. Kan inte hålla emot när du inte är med mig. Det finns ingenting som säger nej i mig.
Som att alltid varit spottad på och sen plötsligt bli respekterad. Eller kanske som att en dag förstå ett språk som man inte tidigare förstått.
Allt blir blockerat när dom viskar till mig. Det går inte att tänka på något annat än vad dom säger.
Jag vill inte bli frisk. Jag vill bli bättre.
Kommentarer
Trackback