Ett hav av nonsens

Jag drömde igen förresten.


Jag hade gett upp och var på väg till en skola någonstans på landet. Jag gick på en landsväg iklädd shorts när det plötsligt började snöa. Av okänd anledning har jag täcke med mig, föga förvånad märker jag att det inte täcker benen. Snön som från början singlat lite förstrött ner från himlen börjar nu bli mer aggressiv i sin framtoning och letar sig in under täcket.
När jag kommer fram visas jag upp till ett vindsrum där det sitter andra misslyckanden och väntar på något. Dom frågar varför jag är där och jag svara att jag inte orkar längre. Om det inte funkar här så ska jag ge mig ut i världen igen, men just nu ska jag försöka här. Den rödhåriga killen dyker upp och jag kallar honom för mongo, han skrattar lite åt mig och säger att jag kan vara mongo själv. Det lilla fönstret bakom honom är täckt av spindelväv. Föreståndaren kommer upp för trappan till loftet och förklarar att han har ansvar för gårdens vänstra sida och kvinnan som kommenterat min klädsel hade ansvar för framsidan av gården. Jag bestämmer mig för att hata henne. Hon har inte förtjänat min respekt.

Ett antal osammanhängande händelser senare har jag missat möten och vet inte om tecken dom andra kan.


Det känns jävligt bekant.