En stor del av träningsvardagen




Blåmärken, eller inre blödningar som dom också ibland kallas.



Det finns lite olika sorters blåmärken, jag listar;


Det stora - Man får det av att slå i en större hård yta, tex. att smälla upp en bildörr i någons lår. Det ser som sig bör ont ut men är faktiskt det minst smärtsamma då det inte är så djupt och därmed försvinner relativt fort.

Det lilla - Som man kan få av att fastna med armen i ett dörrhandtag eller bli nypt av en 7-åring på dåligt humör (läs judofolk med förstörd finmotorik i fingrarna). Det är ett blåmärke som ofta uppträder i mängd och därmed bara ser fult ut. Smärtan uppträder mest under själva skadan, blåmärket i sig gör faktiskt inte alls ont. Lyckligtvis, eftersom man alltid går runt med ett dussintal små blåmärken.

Det djupa - Som man får av att slå i någonting hårt med stor kraft (tänk slå huvudet i skåpsluckan) eller av någon som med vilje sparkar en (oftast på smalbenet). Det här blåmärket är det absolut saftigaste och kan uppträda på lite olika sätt. Antingen bultar det direkt fram och blir som en bula (helst med lite skrapsår på) som gör helvetiskt ont direkt. Alternativet är för den lite mer masochistiska typen, eftersom smärtan håller i sig längre, och går ut på att blåmärket först sätter sig intill benet och sen växer sig utåt för att i sitt sista stadie av djupt blåmärke blir som alternativ ett. Båda alternativen får en att vilja lägga sig ner och gny.

Det här är de tre stora kategorierna som sinsemellan kan kombineras och göra i det mest maxade fallet 3 ggr så ont som ett vanligt blåmärken skulle gjort. Det finns också underkategorier och subkulturer av blåmärken som inte riktigt vill falla in i någon kategori.

Det finns också ett tillägg som kan appliceras på alla sorters blåmärken;

The ever-lasting - Ni fattar va? Det enda positiva med den här sorten är att man till slut förlorar känseln i den blåmärksbeklädda kroppsdelen och sen kan bli nypt,sparkad,slagen och förolyckad hur många gånger som helst på samma ställe utan att lägga sig i fosterställning. Fast det tar ju ett tag innan superman-effekten sätter in förstås.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback