Ett hav av nonsens

Jag var på väg till en träning och skulle just till att knyta höger sko när jag istället för att knyta en halvstilig rosett som jag sen barnsben knutit på mina egna skor föll ihop på hallgolvet för att min rygg inte längre orkade hålla upp mig.

Det är inte en helt ovanlig känsla när något gör ont, den är nästan lite hemtrevlig, men att inte kunna knyta sina egna skor är över gränsen för vad mitt tålamod klarar av.
Det känns som att min kropp går sönder mer och mer för varje dag som går. Foten, knäna, fingrar,axel, nacke, rygg.
Läkarna hittar inget fel, "Det ser jättebra ut!", medan jag dagligen förlorar förmågor som att sitta på huk eller knyta skorna och ärligt talat så börjar jag tappa hopp om att det ska bli bra. Det enda dom kan komma på för mig att göra är att träna, skitbra! Jag menar, det är ju inte så att jag har tränat 10-14 timmar i veckan senste 4 åren och jag inte längre kan träna? Neeeejneej.
 
Ungefär därför låg jag på hallgolvet och grät. För att jag försöker vara glad åt varje steg som inte gör ont och passar på att lägga märke till saker jag kan göra medan jag fortfarande kan.


Om en liten stund ska jag börja om igen och inte tillåta mig att vara negativ. Det känns så jävla illa bara.