Ett hav av nonsens

En bekant frågade mig vad det är jag tränar. Det låter alltid värre än vad det verkligen är, men på frågan hur jag orkar är standardsvaret att det är ett visst mått av understimulering blandat med  diverse störningar.
Det är lite på skämt jag säger så, för vad förväntas man svara? Att man har dunderhonung i väskan?
Hur som helst har det inträffat något som för mig är ganska ovanligt, jag har ingen större lust att träna. Jag har fortfarande kvar mina komplex, så det kommer ju utan tvekan bli av, men jag har inte någon jättelust. Är det så alla andra känner jämt? Är det för att folk känner såhär som ingen orkar ta sig samman och börja träna?
Usch, jag förstår verkligen. Det här är hemskt. Det är ju som att frivilligt ha en lektion. Fyyyfaan. Stackars människor!

Förlåt alla jag har klankat ner på för att ni inte tränar! Ni ska inte behöva bara för att ni inte är i behov av psykolog. Höhö.

Jag är lite piggare idag så det kommer lite handfast fakta tror jag.

Det blir troligen inte musikhögskola för min del, min rygg har gett upp med mig. Vi kan inte spela längre och det är inte värt att ha så ont för att spela. Även om det kanske är det enda jag kan så får jag lägga ner. Hitta något nytt, en tanke jag långt ifrån förlikat mig med. Men det har hänt förr. Jag känner mig helt värdelös och jag kastar bort talang som någon annan borde kunnat förvalta bättre. Har inte så mycket att tillägga mer än, förlåt. Förlåt för att jag inte kunde åstadkomma vad som förväntades.

Om någon har ett tips på en framtid så vore det fint att ge det till mig för jag har inga idéer kvar.



Förlåt mina misslyckanden, för jag kommer inte kunna gör det.