Ett hav av nonsens

Okej jo visst känner jag. Självklart känner jag. När man kommit fram till något är det en sanning att det slår om direkt.
Men jag hade rätt om vad som gömde sig i diset solskenet bjöd på. Jag är förbannad.
En schizofren sorts ilska.

Jag är Loke som lider. Jag är Sigyn som älskar. Jag är asagudarna som band honom med Nares tarmar i underjorden och lät ormens etter droppa i pannan på honom.

Loke är asarnas vän tills han dödar Balder. Slug och vacker.
Sigyn är obetydlig. Hon räddar Loke varje dag.
Asagudarnas vrede över Lokes svek och Balders bortgång störtar folk och riken. Det finns ingen nåd.


Ingen annanstans i världen finner ni samma okontrollerat råa vrede som i nordisk mytologi.
Jag har ett ursprung, precis som alla andra. Men jag skulle ha kunnat fötts ur berg. Och jag menar inte ett poetiskt berg med en tunn slöja av dimma runt sig. Jag menar det där berget med vassa kanter där växtligheten aldrig fått fäste, där det aldrig slutar regna. Där. Du vill inte komma nära. Det finns ingenting på toppen att hämta.

Det finns en anledning till att nordbor inte pratar så mycket.