Ett hav av nonsens

Jag tar om.


Det regnar, tror jag. Det ser lite ut så. Luften är liksom tjock på det där gråa sättet. Passande. Ett förlåt kanske vore på sin plats, inte för att jag vet varför. Det känns som att det skulle passa bra just nu. Någon i världen ber säkert om förlåtelse för något just nu, precis som någon annan just nu sitter med samma känsla som jag någonstans. Man är aldrig ensam. Känslan du har är aldrig bara din men likförbannat ska vi envisas med att tro att vi är unika. Alla är INTE unika. Så. Där, jag sa det.


Jag tror jag ska kasta telefonen i bråviken. Det skulle kännas så otroligt bra. Den har vuxit sig fast på mig som en äcklig besatthet. Jag minns tiden innan mobiltelefoner och bredband. När människor träffades utan att jämföra ringsignaler eller telefonmodeller. Det var ingen bra tid det heller ärligt talat. Jävla skitsöndag, ska jag ut och kasta min cancersvulst i bråviken? Nästan värt det. Jag saknar mig. Hallåå..?

Spindlar. Beroende. Separation. Otillräcklighet. Lögner. Hajar. Nålar. Misslyckande. Förlust. Utelämnande. Oförståelse.








Rymden finns inombords.