Ett hav av nonsens

Men nej, det är inte någon dans den här vardagen. Om sanningen ska fram så var det länge sen jag var såhär grå som jag var idag och igår. Som att något sugit all livslust ur mig igen. Jag känner känslan bättre än jag känner mig själv och trodde den skulle ta över mitt liv. Men jag tänker aldrig mer sjunka så långt ner. Aldrig. Det gråa, det besvikna, det deprimerade, det svekfulla ska inte få äta upp mer av mig. Jag svor för min egen och för alla andras skull att aldrig bli den svartögda igen.
Nära var det idag, som att jag ville lägga mig för att bli sparkad på. Som att allt jag lärt mig kliade i blodet.
Jag är starkare än så. Jag behöver inte lyda rösterna som skriker så att magen vänder sig. Ingenting ska ha varit i onödan om det så är det sista jag gör.

Jag är sjuk men jag vill inte ha hjälp, jag vill bara känna målsnöret gå av. Hur svårt ska det vara?




ps. Om dina hjärtslag hördes till Kina så startade min puls bränder.