Ett hav av nonsens

Buäh jag är inte glad alls. Att vara borta 11 dagar är inte min grej. Och jag har inte ens åkt än.

Hon kallar mig för mongo, tar mitt täcke och skrattar åt mig när jag har mössa. Hon tar smöret när jag ska ha det, snor kulturdelen och hånar min smak.
Men jag älskar det för när hon kallar mig för mongo vet jag att hon är lika mongo själv som är kär i mig, när hon tar mitt täcke ligger hon tillräckligt nära för att kunna ta det, när hon skrattar åt mössan får jag se världens finaste leende. När hon tar smöret har hon sovit med mig, kulturdelen kan vi läsa tillsammans. Att hon hånar min smak finns faktiskt ingen ursäkt för. Jävla kärring.


Som säkert inte framgått om ni inte mot förmodan (som jag gjort) läst mitt arkiv, är det så att det gått ett år sen hon totalt tog över mig och min vardag.

Inga röda rosor eller guldhjärtan, men kärlek. Ren och skär kärlek.

Att definiera sig är lätt. Det finns femme, det finns butch, det finns hippies, hiphopare, thugs, latinoslisk, bögar, emos, queer, bönder, borderline, kärringar, gubbjävlar, surfittor, cyniker, knarkare, modeller, kate moss, transor, underklädstransor, raggare, tänder-på-allt, sitta-i-hörn, filosof, besserwissrar, mongon, häftiga, brats, suburban svensson! ALLT!


Det finns så många fack att det princip är omöjligt att inte definieras som någon av dessa! Vad är det för mening med att alltid gå den säkra vägen? Att aldrig utmana sig själv och andra? Den riktiga konsten måste ju ligga i att inte definiera sig själv? Eller hur! Eller åtminstone våga vägra välja EN definition! Blanda, mixa, fixa, bara en själv kan skräddarsy sin egen stil!


Fuck yeah!

Dude. No fair. Don't feel right

Vart ska alla?


Det är spännande att ge sig iväg på något nytt, förväntingar och nervösa händer. Inte veta hur det kommer bli, träffa nya människor och se spännande saker.

Varje dag åker jag förbi tågstationen och ser tågen komma och åka. Stora ryggsäckar och återseenden. Handslag, osäkra kramar och par som kysser varandra. Mammor med matsäckar, prickig korv och ostmackor.



Och den som blir lämnad. Blicken i marken, den som äventyraren aldrig ser.


Hur som helst önskar jag att du är med mig, eller att jag får vara med dig. För ingen gör mig lycklig som du när du är nära mig.

Barnen är söta.

Ryggen, axeln, foten, nacken gör ont.

Ibland lever jag.






Jag har ingenting av värde att säga längre.