Ett hav av nonsens

Idag är det mösspåtagning för oss lärka-treor. Intressant att se alla i likadana fula mössor inviga sina egna vägar.

Följande händelseförlopp utspelade sig under ca 3 minuter för några dagar sen;

Jag stod på busshållplatsen (ni vet känslan), fick ett sms (jag har fått ett sånt tidigare), det började regna (sidvind & 6°), iPoden hittade en äckligt passande låt (The Postal Service) och jag såg planet försvinna in i regnmolnen.

Needless to say hur jag kände mig då. Den har fortfarande inte riktigt släppt, den där rastlösheten som uppstår när planet lyfter. Om det är något jag lärt mig så är det att den inte kommer göra det förrän jag går runt ett hörn och får fjärilar i magen (om ni bara hade vetat). Och nej, att det var helt ologiskt gör mig ingenting.
Kom hem. Vi börjar om igen..där ute eee deee så kallt! Magnus <3

Och nej, igen, jag är inte kär i Magnus. Skärp er.

Min käre far kommer titt som tätt med lite kulturtips varav vissa mer givande än andra även om alla mer eller mindre är riktigt bra. Här kommer ett litet tips han förgyllde min frukost med;

Hon behövde inte ens ljuga, jättepraktiskt. Gud vad bra! Varför gör inte alla så här?


Såhär ser dom ut för övrigt. Precis som jag beskrev dom!

Jag var på väg till en träning och skulle just till att knyta höger sko när jag istället för att knyta en halvstilig rosett som jag sen barnsben knutit på mina egna skor föll ihop på hallgolvet för att min rygg inte längre orkade hålla upp mig.

Det är inte en helt ovanlig känsla när något gör ont, den är nästan lite hemtrevlig, men att inte kunna knyta sina egna skor är över gränsen för vad mitt tålamod klarar av.
Det känns som att min kropp går sönder mer och mer för varje dag som går. Foten, knäna, fingrar,axel, nacke, rygg.
Läkarna hittar inget fel, "Det ser jättebra ut!", medan jag dagligen förlorar förmågor som att sitta på huk eller knyta skorna och ärligt talat så börjar jag tappa hopp om att det ska bli bra. Det enda dom kan komma på för mig att göra är att träna, skitbra! Jag menar, det är ju inte så att jag har tränat 10-14 timmar i veckan senste 4 åren och jag inte längre kan träna? Neeeejneej.
 
Ungefär därför låg jag på hallgolvet och grät. För att jag försöker vara glad åt varje steg som inte gör ont och passar på att lägga märke till saker jag kan göra medan jag fortfarande kan.


Om en liten stund ska jag börja om igen och inte tillåta mig att vara negativ. Det känns så jävla illa bara.

Hopp.
Så idag när det frågades hur jag mådde svarade rösten "lite upp, lite ner du vet.." medan insidan hånlog lite. Jag låter mig inte luras en gång till, den här glädjen är min och ingen dum jinx ska få förstöra mitt inre leende.
Om sanningen ska fram mår jag ändå rätt bra. Jag tror det är vädret. Eller någon. Man får väl kanske egentligen inte säga att man mår bra, folk blir så sura då har jag märkt, men jag skriver det ju bara? Ja jag är stressad och ja jag har ångest för studentkläder och framtid men det känns som att det kommer reda upp sig på något sätt.

Tro.
Jag har nog egentligen inte så mycket tro i den religiösa meningen, inte om man ska lyssna på de lärda iaf. Jag vill inte påstå att jag är varken lärd eller särskilt vis men jag har tro på mitt sätt. Det räcker för mig.

Kärlek.
Kanske en sammanfattning på allt. Jag har ett mål med mitt liv, jag ska älska livet och allt det innebär så mycket jag bara kan. Att sen fördela kärleken lite jämnt har aldrig nämnts. Därför kan jag skamlöst ge mer kärlek än jag någonsin trodde kunde existera till människan jag älskar lika mycket som livet självt. Det räcker ändå inte.

Det är excepionellt sällan jag med glädje lyssnar på ballader, men om jag ska krypa till korset så kan jag för er kära blogg-läsare erkänna att jag lyssnar på Aerosmiths Don't wanna miss a thing och mysa ända in i min sargade stackars ryggrad. Det finns en riktigt cheesy sida av mig också, bakom den hårda fasaden höhö..

Men seriöst, den är bra på riktigt.



Någonting obehagligt har inträffat på tal om ingenting. Jag som i vanliga fall somnar som en åldring och sen sover som ett barn har haft sömnsvårigheter hela två gånger senaste 3 dagarna! Jees.. Det får mig nästan att undra om jag kanske har magsår, hjärtsproblem eller kanske är stressad. Fel ljus? Buller? Hypokondrikern i mig frossar i upplevelsen av att ligga och vrida sig i sängen. Resten av jag vill mest gråta av utmattning och ångest. låt mig sova nu snälla lilla hjärna. Annars springer jag in en vägg.


Nu blir det inte fler åsikter idag. Jag ska ge sömnen ytterligare en chans att låta sitt ansikte lysa emot mig. Godnatt och sov gott!


Jo en grej till. Jag är tydligen stadgad, and aj lajk it.

Jag vägrar vara en del av det dåliga! Hellre inte alls. Därför är vi inte längre en del av varandras liv. Hejdå.