Ett hav av nonsens

Idag har jag vikt en helvetes massa ballongblommor till förmån för BluesoxSoftboll. Bara för att jag är så jävla sweet.
Så när du står där i klacken imorgon på IFK Norrköpings premiärmatch mot fukkin' Djurgården med en blåvit ballongkreation och är gnällig för att IFK ligger under kan du tacka Ida, Maria (jagjagjag) ,Magen med Jenny  , Caroline med det maxade efternamnet, bruden som sa ca 5 meningar under 4 timmar (bara för att man kan vika blommor av ballonger snabbare än någon annan betyder det inte att man har högre status. Jag förstår att det kan kännas så dock. ) och Fredrik som jobbar med barn och är värdelös på att flörta . Och hon med olika skor.
Detta lilla järngäng satt på orientaliska kuddar i ett hav av ballonger under fyra timmar och utbytte tvivelaktig kommunikation sisådär var 30 minut. Givande förmiddag.
Hursom var det trevligt att umgås med Ida ^^ Hon är way mucho koolare än jag! ( Tycker fortfarande buss-idén är värd ett försök! ;)

Imöra blire stugan med farsgubben. Vi ska göra lite far och son grejer såsom att mäta inför altanbygget, rensa skorstenen från ekorrar och hugga ved. Ensambarn måste fylla ut tomrummet så gott det går..!


Något annat som är bra med morgondagen är inte bara att sommartiden landar i Sverige.

Sweet lord!
Jag gillar barn, verkligen! Dom är helt underbara! Ärliga och rena från världens alla äckligheter vi gottar oss åt senare i livet. Barn är oslagbara, att göra ett barn illa är kanske det jävligaste man kan göra. Hur som helst.

Jag var barnvakt ikväll åt två barn. Ett har jag passat förut för några år sen, inga problem, ungen är ett helgon. Nu har han fått en lillasyster som fyllt ett, sjukt charmigt barn.. tills hon ska sova.  2,5 timmar gick åt till att få ungjävelen att sova! 45 min av den här evigheten skrek hon huvudet av sig. Sen petade hon på min tandställning och sparkade sin däckade storebror i huvudet. Första gången i mitt liv fick jag lust att droga ett barn. Eller åtminstone gå därifrån. Gosh damn! Det var jävligt jobbigt.

2,5 timmar i ett mörkt rum med ett 1-årigt barn som vägrar sova ger ganska mycket tanketid. Vill jag ha barn? Vill jag ha villa? Vill jag ha familj? Volvo? Vovve? Titta på svenssonsvensson med grannarna?
Vovve vill jag ha. Volvo är inte fel, en finfin bil. Villa är en bra boendeform.. om man inte bor själv. Vilket leder till... ..Familj?

För när hon bökade runt i dubbelsängen vi låg i var det iofs fruktansvärt jobbigt att ungen vägrade sova och mycket hellre tuggade på sina tår men det kändes ändå bra på något sätt. Ingenting man medger sådär lätt en vecka innan arton kanske, men ändå. Det var mysigt. Jag vill inte ha biologisk klocka, det enda jag vet om biologi är det man inte fick lära sig på sexkunskapen i åttan. Och att det finns klorofyll som har med gröna blad att göra. Fotosyntes klingar bekant också. Jag är nöjd med den kunskapen, det räcker. Jag behöver ingen klocka. Om moder natur har tagit bort min lust till att få kuk får hon fan ta sitt ansvar och ta bort den biologiska klockfan också. Rätt ska vara rätt. Ursäkta språket förresten, det ska inte blien vana. Kände bara för att motverka medelåldern jag verkar uppleva lite.

Nu svamlar jag ju bara. Hur kan man bli så trött av att ligga still i en säng i 2,5 timmar?! Trötttrötttrött.
Om jag går och lägger mig nu, kan jag inte få vakna upp frisk och skadefri? Schyrra..? Jag kapar benen, ryggen och armarna snart. Om det kanske inte är det de håller på med, hippiecrapkropp!

För det stämmer perfekt.

Sen tänker jag att det kanske inte gör det för alla. Kanske det bara stämmer för min värld? Är det kanske så de som spottar efter mig tänker? Att dom inte ska behöva stå ut med mig? Fuck'em right back!
Eller? Logiken står mot känslan. Vem är det som ska stå ut med vem?


Jag vet att jag kan kontrollera mina uttryck därför kan jag säga leva efter mottot. Det är skönt att kunna vara arrogant och jävlig, det är däremot inte så skönt när folk förutsätter att jag är jävlig. För det är jag inte. Tråkigt att det verkar vara en allmän uppfattning.

Jag har dessutom rätt att säga det. Det är inte dom som blir nerglodda och hatade. Frukta det okända. Tillbaka i ruta ett.

Hon klippte mitt hår för kort. Jag saknar mitt knullrufs. Klippklippklipp och min slitna stackars karaktär låg på golvet. Jag orkar inte alltid säga emot. Det var så lätt att bara ge henne ansvaret och makten. Gör så dom slutar stirra.
Jag vill ha tillbaka mitt hår! Jag ska aldrig mer ge efter. Extensions kanske. Jag saknar det.

Jag hatar att svika mig själv. Jag klarar inte att det fattas så mycket. Mitt hår. Min självkänsla. Min fightingspirit. Min kondition. Min skadefria kropp. Min kropp i form. Hän.


Svagheter. Jag hatar dom av hela mitt väsen.

Låt vinden piska sina sår.

Jag kommer fram till att livet är synnerligen älskvärt. Alla är vi kanske lite masochister någonstans. Det är helt okej, du får vara som du vill. Såvitt vi vet är det här det enda livet vi får. Passa på att må bra.

Jag har tappat kontrollen. Nej seriöst nu alltså. Den är helt försvunnen! Det sista jag minns av den är att jag la den på sängen innan jag gick hemifrån. Eller, ja.. jag tror jag gjorde det iaf.
När jag skulle ta den imorse var den borta. Till saken hör väl kanske att jag gjorde ett halvhjärtat försök att rensa ur sängen på grejer innan jag däckade inatt. Men ändå! I vanliga fall brukar ju saker man tappar bort dyka upp när man letar runt lite. Alkohol har en tendens att totalt nollställa minnet.
Jag har letat i sängen, under alla kläder, i alla kläder, under lakanen i sängen (hade en känsla av att jag försökte bädda inatt av någon anledning..) och i den lilla men överfulla blå på fönsterbrädan. Kylskåpet kanske?

Jag saknar den, kom tillbaka till mig.

---

Okej nu hittade jag den. Underbakomi lite grejer. Men det tog mig en hel dags aktivt letande.
Varför ska jag alltid försöka städa när jag är onykter? Det leder inte till något annat än att någon blir irriterad över det.
Hursom. Trevligt igårkväll. Alltid intressant att vara sällskap. Höhö.

Aldrig förr har uttrycket bergochdalbana passat så väl in.


+ Kolmårdsjobbet! (Jajjemen! Ni kan kalla mig för tant bamse ;)
+ Hon den där som får mitt störda lilla hjärta att slå volter, fortfarande.
+ Begynnande disciplin gällande skolgång
+ Lite glädje tillbaka i judon
+ Söta vänner som ställer upp
+ Lov
+ Familj (börjar jag bli ensån där..familjemänniska?..ujuj)


- Telefontrassel
- Obehagliga överraskningar
- Långa köer
- Träningsabstinens
- Omvärlden (Hitta några andra att stjäla tid ifrån!)
- Ryggont
- Khäss skola


Det känns ändå rätt okej det här. Trodde man inte för ett par dagar sen. Verkligen inte. Kan nog inte ta cred för den här upphämtningen egentligen. Special thanks to DanielJakobGalabrie. Om skratt förlänger livet lever vi bannemig för alltid.


Jag har bara en sak att tillägga;

Vill ha dig i mörkret hos mig! Tiden den stannar när vi rör vid varann! Åh jag lättar jag svävar jag flyger fram! Låt det aldrig ta slut..

Ljuva 90-tal!

För att citera en vän,


ord kan aldrig mäta sig med handlingar. Eller?

Hade det under kontroll ja, så var det. Säääkert, hon klarar ingenting. I vanlig ordning. Jag klarar inte att vänta tills ikväll. Måste ut nu, bort med det äckliga.Äckligtäckligtäckligt. BORTBORTBORT!


Jag vet att jag är sämst. Och inte på det bra sättet.






    Borde nog satsa på att bli utstött. Något jag nog skulle lyckas med utan större svårigheter.

Tää antaa mulle enemmän ku mitä ottaa



Jaksaat sä?

För en tid sen gjorde jag ett val som var nödvändigt för mitt fortsatta leverne. Jag valde aktivt bort människor ur mitt liv som på olika sätt gjorde mig illa. Det var deprimerande få kvar, men de som fanns kvar efter urstädningen hade den gemensamma faktorn att alla var, och till viss del fortfarande är, sig själva med mig.
Det var ingenting jag egentligen tänkte på när jag valde bort folk, det kändes hel enkelt fel att vara med dom. Det kändes som att de ljög för mig.
Om det är någonting jag verkligen tar illa upp för så är det när någon ljuger för mig. Att folk dagligen ljuger om lite vad som helst för vem som helst (inklusive sig själva och sina vänner) har lett till att jag inte kan vara mig själv med dom. Vilket i sin tur betyder att jag ljuger för mig själv.
Jag klarar inte av skollivet längre. Kalla mig pretentiös om ni vill men det är väl lite som elallergi antar jag.

Idag påmindes jag om hur falska människor kan vara, inte minst mot sig själva. Det får mig att krympa ihop och vilja gråta.

Ett jobb måste man ha för annars kan man inte försörja sig. Kan man inte försörja sig vill ingen ha en. Vill ingen ha en får man ingen kärlek. Får man ingen kärlek blir man ensam. Är man ensam för länge kan man bli störd. Är man störd är man körd.

Man kan hävda att livet går ut på att vara lycklig. Eller att man ska må bra. Helt olika saker.


Jag förstår att jag inte kan varken stanna eller backa tiden, vi måste leva varje dag för sitt eget syfte. Vad jag förstår också är att jag nog lever för mycket i nuet och i mig själv.
Jag borde enligt alla normer vara rädd för att stanna kvar i staden jag växt upp i. Jag borde desperat leta efter utvägar, men om sanningen ska fram spelar det nog ingen roll vart jag åker. Jag kommer ändå leva mitt liv i huvudet på mig själv. Det låter som att jag helt är nöjd med att stampa på samma ställe, det är jag verkligen inte, men det finns olika sätt att komma framåt. Jag har inte kommit tillräckligt långt för att veta vilken framtid jag vill ha. Jag tänker inte stressa fram i livet.

Just nu är jag inte redo att ge mig ut i världen och lämna allt här, så jag stannar för att se vart det leder mig.

Trött, jag är så oändligt trött.
Hela dagen har jag skrävlat om hur snäll jag är. Men jag är inte snäll, långt ifrån. Kanske lyckas jag lura någon men jag lurar inte mig själv. Jag vet vem jag är och hur det fungerar. Snart kommer mina fötter nöta löparskor och mina benhinnor skrika efter uppmärksamhet.
Jag vet hur det fungerar. Vi kan det här nu. Runtruntrunt.


Vi såg en överkörd iller igår, ingen verkar på riktigt inse sensationen i det. Jag önskar vi kunde visa världen insidan någon gång, så att ni ler lite oftare. Världen förtjänar glädje.

Om det vore så lätt hade jag tröttnat för länge sen! Hade det varit självklara drag med självklara svar hade jag dragit långt bort där gräset växer högt och varje steg är en kamp. Där man får hugga sig fram.
Missuppfatta inte nu, jag är inte destruktiv men det finns ingen mening om allt kommer gratis. Gratis är gott men man blir lat av det.
Ibland funderar jag på om jag nästan lite medvetet fuckar upp grejer för att få jobba lite. Om inte det är stört så säg. I-landsproblem höhö.

Jag vet inte riktigt vad som hänt men det har inneburit en ständig ström av dryg från min sida. Länge sen sist. Lite kul faktiskt. Bitch is back.

Jag letar jobb, någonting tills jag kommer på vad jag ska göra.
Jag letar utbildning, så att jag kan göra något sen.
Jag letar lägenhet. Inga förmildrande omständigheter.
Jag letar hund. Nu är det bannemig snart dags!
Jag kollar försäkringar till alltihop. Och lån.


Och ni undrar varför man freakar. Konstigt nog är det hundköpet som på riktigt är att växa upp. Så länge vi kan minnas, min omgivning och jag, har jag velat ha hund. Ingen möjlighet pga. mors allergier. Jag har alltså nöjt mig med att prata om taxen som min hund och lekt med diverse random hundar i väntan på att flytta hemifrån och få köpa egen hund. Är det alltså nu? Ska jag köpa hundmat och ta ansvar för TVÅ liv? Gosh. Inte lika kaxig längre vill jag lova. Till och med så att jag gick och la mig inne hos mor & far imorse. Det går tyvärr inte lika bra längre som det gick när jag var mindre än mor. Nu är hon huvudet kortare än jag och skulle lika gärna kunna vara dvärg.  (Var kommer alla dvärgar ifrån???)


Är aseatiska dvärgar kortare än europeiska? Jag undrar fortfarande.

Idag har inte den positiva energin flödat direkt. Vardag ter sig så overklig för mig (verkligenheten har jag inga problem med). Jag har nog ingen vardag, det finns ingenting dom kan kallas normala fall. Även om vissa normer biter sig fast hårdare än andra vägrar jag nästintill infinna mig för att uppleva något annat än min värld. Något som vuxit fram på senare tid. Det är mitt liv och jag vill leva det på mitt sätt. Om jag vill gå på stranden barfota gör jag det. Blir jag förkyld så är det troligen något jag har reflekterat över, övervägt och beslutat mig för att bli. Du får väldigt gärna följa med, kan du inte gå själv bär jag dig, men det är i min takt vi kommer gå.



Vad ska man göra när man får tag på svansen?


Offra är inte rätt ord, allt finns kvar någonstans, men jag behöver inte något annat om din tandborste står bredvid min.

(Jag hittade den. Skam den som ger sig!)



Något annat positivt som kommit på senare tid är hur mycket jag egentligen uppskattar mina föräldrar. Särskilt då far som alltid varit min favoritbjörn. Varje dag lite kärlek.

När jag väl är i skolan undrar jag utan undantag vad som fick mig att gå dit och hur jag ska undvika att lyssna på det nästa gång. Vi kan lära oss utan fet pyttipanna och idiotdatorer.
 
Jävla miffoställe