Ett hav av nonsens

Hehehe.. Det finns bra saker med kanarieoarna ocksa. Sol till exempel, sprit till exempel. Och medelalders par som porrsurfar tillsammans pa internetcafeer till exempel.. Eller vanta lite, det kanske mer ar..eh.. jo, kul ar det. Bannemej!

Men om det ar nat som inte ar sa kul sa ar det att konstant sakna nagon. Det kanns inte bra nagonstans och jag vet nagon som kommer behova avsatta ett par dygn till mig mycket snart for det har funkar inte sa bra. Jag maste hem trots kylan,regnet,skiten,graheten och alla trakigheter som vantar. Det finns nagot som helt klart ar vart det. (las inte mellan raderna,det star tydligt pa dom.)

Jag ar brand och tjock.Forhoppningsvis bara pa det soliga sattet.

Jag ska inte påstå att jag vet mycket om båtar, men jag tror att dom inte slår runt så lätt och att om dom gör det så vänder dom på sig på nåt sätt (Hur ofta hittar man vrak på havsbotten som står med masten i backen ..?) Därav, på rät köl igen.
Men jag tror vi är lite som båtar ändå. Vi åker runt från hamn till hamn, stannar längre på vissa platser, längre på andra. Vi finner oss mitt ute i ingenstans ensamma i en storm,tävlandes med andra eller i en solig hamn fullt med vänner. Alla är på sin egen färd även om dom ibland slår följe.
Poängen är väl att även om vi hamnar på havets botten halvt uppfläkta av klippor så finns det alltid någon som kommer hitta oss eller som letar efter oss. Jag har aldrig hört om en båt som dragit upp sig själv, men å andra sidan kan jag inte prata med båtar. Hur som helst finns det hopp och kärlek. Tro är väl en sån där lite relativ grej.

Nej nu känner jag det flippa. Och vad gör vi om vi har den känslan? GO WITH THE FLOW!

Det kanske beror lite på shuffle-inställningen på iTunes. Även om jag gillar Britney Spears och Toxic så ger det en lite halvsned världsbild att lyssna på det. Kanske kanske kanske. Jaha folks. Om 12 timmar befinner jag mig på kanarieöarna. Om 24 timmar ska jag äta engelsk frukost. Om 36 timmar ska jag eh..


Från och med klockan 2 idag är jag miss I Don't Give A FUCK God sent me to piss the world off.
Jajjemen, fröken schizo är tillbaka från en längre ledighet. ENJOY!


Hej alla Feta tyskar, äckliga britter, skabbiga danskar, läskiga finnar och svenssons! KANARIEÖARNA skall få njuta av frökens närvaro en vecka.Höhö.. Vi har pool vid baren.

Jag såg det verkligen inte komma. Inte så här iaf. Jag tänkte mig inte att min amerikanska machoamerikan till baslärare skulle vara den vars axel jag skulle gråta ner. Räknade inte med  tårar alls faktiskt, men när det väl började så tog dom inte slut.  Det tittades snett en hel del på fröken Malmqvist idag.
Jag hade tippat på raseriutbrott eller möjligen isolering och depression. Nästan vad som helst men inte det här. Jag orkar inte bära upp allt längre, jag orkar inte!

Är det svar nog nu? JA ! Jag ÄR LEDSEN! Jag gråter, känner mig 400 kg tung, orkar inte välja en enda gång till, kan inte förmå mig till att se folk i ögonen. Jag kan inte ta i min bas utan skaka på händerna. Ja jag är ledsen. Nej jag kan inte ta ansvar för precis allting. Nej jag är inte tuff och självständig. Ja jag behöver hjälp. Nej jag tänker inte lämpa över det här på någon. Nej jag behöver inte dåliga skämt.

Förlåt för allt jag har missat på senaste tiden förresten. Förlåt alla som drabbats, det var inte meningen.

Det har gått till överdrift det här med bloggandet. Kanske för att jag tycker så mycket om att skriva på min dator som har ett sånt där alldeles supermysigt tangentbord. Eller så beror det på att jag gillar hur det känns att spotta små tankar ut i evinnerligheten vinst och förlust. Hur som helst så tar det slut ett tag. Jag tänker inte skriva någon mer bloggpost på så länge som möjligt. Någon måste sätta stopp, idag är det jag. Inga mer av mina tankar ska ni få.

Till världens bästa konstnär,
BJÖRK ! Vad har hon inte gjort som har skakat om i huvudet på alla som hört det? Människan är ett konstnärligt mirakel.

1221. Lustigt nog också 61. Simultant. Såhär mycket matte har jag nog inte räknat på säkert 217. Men känslan är densamma, vilket nog är ännu lustigare egentligen. Tänkte väl bara säga det. Säkert räknat fel men jag har aldrig utgett mig för att vara bra. Det överlämnar jag till..

Jag glömmer alltid tjusningen med människor. Å andra sidan får man ju en trevlig överraskning när man träffar dom igen. Arrw, thank yo' mama from me ...


Nackdelen med att leva ett liv fyllt av kvinnor märker man när man ska på bal. Tack för erbjudandena though.. :)

Förresten så hittade jag Eminems gamla skönmusik, tungttungt. I love it. Basen ska kännas i hela kroppen.


(Follow your intuition, it will lead you in the right direction.)

Gråa fallskärmar kanske håller. Men vi som har dom färgglada har något fint att titta på när vi faller !
Dagens måste nog ha varit att förklara lite mer ingående om gaydar och vad jag föredrar hos mina kära (ja..vad exakt jag gillar hos tjejer och killar) för mor och far. Inte många samtalsämnen som slår det hahahaha ! Om och när ni lyckas att med något mer delikat får ni gärna säga till!

Det släpper lite på ångesten. Man behöver kanske inte stressa in i allt (sa modern bittert in i elden).


Jag har en gaydag idag, ifall ni missat det.

Du kan inte se mig. Jag sticker huvudet i sanden. Du kan inte se mig. Jag flyger iväg. Du kan inte se mig. För jag vill inte synas. Du kan inte se mig. Jag går i skuggor. Du kan inte se mig. Jag bär mina vingar utan stolthet. Du kan inte se mig. Jag har sprungit hundra mil. Du kan inte se mig. Jag andas socker. Du kan inte se mig. Jag är synlig på natten. Du kan inte se mig. Jag slutar äta. Du kan inte se mig. Jag sväller mot väggarna.

Katter älskar att leka med sina byten.

En del är nästan aldrig här, andra är födda för att försvinna. Dom som är kvar, är det de som letat klart eller är det de som aldrig undrat? Om jag tänker lite till försvinner jag eller kommer jag landa här i mitt rum med en livslust?
Finns det en gräns man passerar någonstans? Kan man återvända eller är vi fast här inne?
Kan man röra sig här inne? Kan man komma framåt där ute? Det är dags att flyga snart.

Jag har upplevt något ovanligt idag. Ovanligt för mig iaf. Jag har varit del av ett lag! En konstig men riktigt skön känsla.. Det är ovant att jobba för någon annan, men andra istället för mot andra för min egen skull..
Jag har spelat softboll alltså. Om någon missade det.. Riktigt kul men förjävla svårt att fatta alla regler och konstiga termer för en inbiten pyjamasbrottare som jag. Jag är van att slåss nära inpå mina motståndare, att slåss för grepp och svinga upp dom axlarna och springa iväg. Det känns onekligen lite ovant att slå och fånga bollar med handskar och slagträn. Men fan vad kul det är! Haha, det är lite befriande att inte kunna något , att vara nybörjare och inte ha några förväntningar på sig. Ovanligt att inte besvikelsen infinner sig när man misslyckas. Det är liksom något nytt. Underbart!

Något annat som var nytt idag var spinningen. Körde ett kombipass med 45 min skivstång och 45 min spinning innan softbollen. Något jag INTE tänker göra om! FYFAN vad jobbigt det var med spinning, och tråkigt inte mindre! Usch! För att inte tala om synen av cykelbyxor... urrrrrkk... Inte igen helt enkelt. Jag håller mig till det andra. Med glädje.

Det har varit en skön lördag,faktiskt. Mina axlar är lite döda förstås,men det var det värt! Jag vill bli catcher när jag blir stor ^^

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på sociala grejer helt enkelt. Jag funkar bäst själv. Självständig har dom kallat mig i alla år. Sociala störningar har andra sagt. Det ligger sanning i båda uttalandena, men jag ser inte varför någon överhuvudtaget skulle säga något om det. Mycket ologiskt, om jag ger såna tydliga tecken på att inte kunna umgås eller prata med andra, varför ska det då försökas? Det ger ingenting förutom lite tillfällig konversation och irritation. Som ett allergiskt utslag ungefär.


Nej, jag kan inte ge något.Jag är inte den du letar efter. 

Det finns en framtid för oss alla. Det enda vi egentligen behöver jobba för att få, det gäller bara att hålla sig vid liv för att få en dag till. Det kan vissa dagar vara svårare än andra att hitta motivationen till att fortsätta. Alla dagar utom en kommer man dock att överleva och då gäller det att göra det bästa även av dagarna när snön töar bort tillsammans med planerna.

Jag fyllde i ansökningspapprena till musikhögskolan imorse. Det kändes bara fel. Jag vill inte, har nog egentligen aldrig velat på riktigt. Har varit mest rädsla för saker jag inte vetat något om, för jag vet ingenting om andra yrken än musikrelaterade yrken. Har aldrig reflekterat över hur det skulle vara att jobba utanför musiken. Inte på allvar i varje fall.. Inte förrän igår. Maria förklarade med ögonen fästa på ett ovanligt ointressant salladsblad på talriken för sina föräldrar att hon inte skulle gå den självklara vägen som musiker. Hon ska bli något "vanligt".
Far tog det aningen bättre än mor. Far och Maria började diskutera alternativa vägar. Mor rev fram antagningspapprena till musikhögskolorna och sa att det var bra att fylla i dom "ifallatt.." . Får väl förstå henne lite kanske.

Nu finns alltså en hel värld av möjligheter utlagd framför mig. Det känns underbart. Underbart och otroligt skrämmande.

En bekant frågade mig vad det är jag tränar. Det låter alltid värre än vad det verkligen är, men på frågan hur jag orkar är standardsvaret att det är ett visst mått av understimulering blandat med  diverse störningar.
Det är lite på skämt jag säger så, för vad förväntas man svara? Att man har dunderhonung i väskan?
Hur som helst har det inträffat något som för mig är ganska ovanligt, jag har ingen större lust att träna. Jag har fortfarande kvar mina komplex, så det kommer ju utan tvekan bli av, men jag har inte någon jättelust. Är det så alla andra känner jämt? Är det för att folk känner såhär som ingen orkar ta sig samman och börja träna?
Usch, jag förstår verkligen. Det här är hemskt. Det är ju som att frivilligt ha en lektion. Fyyyfaan. Stackars människor!

Förlåt alla jag har klankat ner på för att ni inte tränar! Ni ska inte behöva bara för att ni inte är i behov av psykolog. Höhö.

Jag är lite piggare idag så det kommer lite handfast fakta tror jag.

Det blir troligen inte musikhögskola för min del, min rygg har gett upp med mig. Vi kan inte spela längre och det är inte värt att ha så ont för att spela. Även om det kanske är det enda jag kan så får jag lägga ner. Hitta något nytt, en tanke jag långt ifrån förlikat mig med. Men det har hänt förr. Jag känner mig helt värdelös och jag kastar bort talang som någon annan borde kunnat förvalta bättre. Har inte så mycket att tillägga mer än, förlåt. Förlåt för att jag inte kunde åstadkomma vad som förväntades.

Om någon har ett tips på en framtid så vore det fint att ge det till mig för jag har inga idéer kvar.



Förlåt mina misslyckanden, för jag kommer inte kunna gör det.

Det finns ingen anledning att inte förvänta sig ett bra liv vänner!
Snön har fallit hela dagen och Suede's Trash ger en skön känsla inför kvällens annalkande timmar judoträning (som för övrigt är den första träningen med det nya fina bajsbruna bältet).
Vad som skulle kunna vara bättre är om man kanske skulle veta vad man i framtiden skulle ta sig till. Men jag tror det löser sig det med, oavsett hur mycket man svär  över det.

Och angående titeln, det finns som ni säkert förstår flera anledningar bakom den men jag kan inte (och vill inte heller) sätta fingret på vad det är som plötsligt gett hopp om en ganska schysst framtid. Vi har ju trots allt rätt bra förutsättningar. Vad kan du inte göra om du bara vill tillräckligt mycket?

En bra film vi åt upp igår var Little Miss Sunshine, helt klart sevärd! Det är en amerikansk komedi. Jaaja.. jag vet, men fortsätt läsa nu!  Den är bra!annorlunda, inga moralkakor nerkörda i halsen på en. Ingen slapstick med sexanspelningar. Misär, men det är bra misär. Se den.  Tror den kan ha bidragit till mitt förhållandevis ganska glada humör trots allt som snurrat runt i huvudet på mig senaste dagarna.

Känns lite som att ha en bikupa i huvudet istället för en hjärna. Men det kan ju vara lite kul det med?

Jo, inlägget är väl ganska förvirrat an jag medge, men jag är ganska förvirrad. Det blir inte mer objektivt än såhär idag. Det kommer lite mer fakta en annan dag.