Ett hav av nonsens

Man skulle säkert upptäcka världen om man slutade lägga så mycket tid på att upptäcka sig själv. Antagligen fungerar det inte omvänt.


Vi kan säga såhär. Jag avgav inga nyårslöften eftersom att jag aldrig gör det (och jag inser alltid mina begränsningar väldigt väl vid högtider), så jag raddar upp ett par punkter till allmän beskådning nu inför min nittonde (ja säg vad ni vill nu, det är jag som kör om er på russinhemmet sen!) snurr istället.

• Att fortsätta följa redan stadgade moraler (vi börjar i säkra änden)

• Att försöka intressera mig för andra människor i allmänhet (den här blir svår)

• Att försöka sprida ut fokus lite (ja, det är vagt. Men vagt är inte så lätt att misslyckas med)

Och se! Inga löften om träning, viknedgång, sluta-dricka eller vara en god människa vad som helst annars som är definitivt. Vi får se hur det går sen när jag sitter i en soffa med 5 människor som pratar om skolan och senaste desperate housewives-avsnittet. Jag har en känsla av att det kanske kan gå åt helvete en aning. Tänkbart scenario är att jag sätter mig i hörnet och stänger av, eller att jag kanske börjar hacka på någon stackars liten brud som inte har hjärna nog att försvara sig. Så vi får se hur det går när moralen och ambitionerna sätts på prov.

Önska mig lycka till, jag behöver det. Och ni.

Människor gör mig ledsen. Människor som tar sig friheten att ljuga, människor som ser ned på andra, människor som hugger sig fram med machete, människor som inte tar konsekvenserna av sitt handlande, människor som inte står vid sitt ord, människor utan respekt.

Det är erat fel att jag inte litar på andra. Man kan bara lita på att människor alltid är människor. Jag tror inte på godhet för den delen heller. Människan kommer aldrig att kunna vara rakt igenom god, att försöka är bara att lura sig själv. Hur många förkastar du genom att försöka?


Intet ont, intet gott. Men kärlek finns.

..att mamman har bilder på sin dotters flickvän på facebook.


Det tar på krafterna att alltid dras åt motsatta håll. Man slits itu till slut. Av-på, här-där, inne-ute. Garderobslivet var ingenting för mig kom jag på och kom ut till min egen förvåning. Insåg att jag inte är en tyst människa. Nej, jag är en utflippad, bossig, envis jävel som tar plats! Och jag är fan stolt för det! Därför känns det konstigt att sitta med benen i kors och vänta på att bli tilltalad. Inte för att jag inte kan, inte för att jag aldrig gjort det utan för att jag har fått nog av att inte vara mig själv. Livet är för kort för att levas som någon annan.




Kärlek, glädje och stolthet.

Körde lite thai-boxning med kära sensei niceass som ledare igår, riktigt jävla roligt faktiskt! Har alltid haft en kärlek för att spöa större grabbar och få dom att skämmas för det. Det känns så bra på något sätt när dom ligger och känner sig besegrade på marken bredvid mina fötter. Niice. Jag anar tillfällena att känna detta öka markant i takt med thai-träningen. Guttgutt.

"Det är thai-boxning, slå på du lilla gubben."



Nu ska jag till jobbet och träna mer ungar, det ska bli trevligt. Ikväll ska jag få slåss ännu mer. Vad kan man mer begära av livet? (nej, inte bikinibrottning. Än, iaf. höhö)

Jag beeeer om ursäkt! Oh så dum jag är! Dumma dumma mig.





Så, jag vill faktiskt bara slåss.

Så jag känner mig inte helt pepp på att dra ut i skogen ett år om jag ska vara helt ärlig. Det är roligare att ha sex, slåss och supa. Rent instinktivt sådär. Jag börjar seriöst tvivla på det här med det militära.



"I know that if we were all that we ever had, that's more than most people ever have"


- Scared , Albert Hammond Jr

Den finns på en skiva jag fick. Det ni! Inte många som får.. Eller nåt. Min är bäst i vilket fall som helst.

Det var fint väder igår, riktigt fint faktiskt. Så jag släpade ut min kära vän på promenad i stadens allra första vårdag. Som alltid gladdes jag och änderna åt varandra där vi följdes åt i och vid strömmens våryra. Jag vet inte vad det är med just änder men dom gör mig genuint glad ända in i hjärtat! När dom dyker, kvackar, landar i vattnen, ruskar vatten ur fjädrarna, jagar varandra och min absolut favorit, när dom vaggar på land!
Missförstå mig nu inte, det är inte så att jag har lust att interagera med dom på något sätt eller mata dom. Gud nej! Jag blir nästan lite ledsen om dom vaggar fram och vill ha mat. Det bästa är när dom helt enkelt skiter i ens närvaro och bara går runt med sina roliga fötter och lever ankliv.

Hur som helst! Tillbaka till ämnet.
Det vankas vår! Helt klart! Det är nästan läge för att skaffa hem lite tulpaner och vänta på snödroppar. Nästan. Våren är ju inte här på riktigt förrän min födelsedag. Och detta är inte någonting jag har hittat på själv utan så är det. Alla vet det innerst inne. Ingen vår innan april! Så för första gången på många år längtar jag lite till min födelsedag. Tulpaner, vårdoft, flyttfåglar, folk som börjar le, videung på borden, påsk, barn som spelar fotboll, gräslukt, löv, första gången man kan gå ut utan att frysa, ljus och liv!
Jag längtar efter liv, helt enkelt.

Det var i sanning enormt länge sen jag var såhär mörbultad som jag är idag. Eller inatt snarare. Känslan av att inte ha en icke-öm del på kroppen är ganska svårförklarad för den som aldrig slagits ordentligt.
Det känns ändå bra på något sätt när man vaknar i exakt samma ställning som man somnade av den enkla anledningen att man inte kunnat röra på sig under natten. Då har man kämpat.

Och nu har jag städat också, så jag förväntar mig en belöning någon gång under dagen. Helst i form av en hundvalp, men det kan gå med en katt också. Om det verkligen inte går med en hund, men då ska det vara en jääävligt bra katt.

Jag tittade just på en karta över Sverige och kände paniken sprida sig. Det kostar på att drömma.

Oh djees.



Satt och glodde på folks presentationer osv på känt gay-community när det plötsligt slg mig hur lycklig jag är att inte leta efter någon att vara kär i eller ha sex med!
Alla människor som hattar runt och slickar varandra i öronen för att tre sekunder senare tvärvända och förnärmat muttra något om integritet. Integritet förresten. Lustig grej det där. Alla nordbor verkar ha problem med balansgången mellan att vara tillknäppt och att, som tidigare nämnts, slicka en främmande människa i örat. Andra människor runt om i världen verkar kunna har en någorlunda jämn balans där man kan prata om sig själv och sitt liv utan att förvänta sig att bli biten i halspulsådern och möjligen kindpussa folk man tycker om på krogen. Men neeeejneeej. Här i Sverige är det närhetsdjungelns lag som gäller! Har man inte flickvän eller pojkvän som man trycker upp mot närmsta stolpe så är man allmänt villebråd för random upphånglingar av antingen en full snubbe som är ute med sina likadana killkompisar eller en salongsberusad brud som vill prova på något nytt. (Går självklart att vända på schteken för er pojkar och andra som läser detta).
Detta gäller såväl på krogen såsom på intranätet. Men det är ju bara min uppfattning. Sen kanske inte ni är lika poppis som jag är. Höhö, eh.

-Och det är därför jag inte gillar folk. Eller va?

Nej nu var det ju inte riktigt så jag menade. Eller jo, det var det ju. Folk är idioter. Men det är sånt mamma har lärt mig att säga på finska och lite tyst (och många andra saker ska man vara lite tyst med har jag lärt mig. Till ex om någon är ful, eller snygg för den delen! eller annorlunda! Eller att jag tycker tjejer är bättre än killar. På det hela taget så kan man väl sammanfatta det med att jag ska vara mindre homo och mer nertonad. Men jag förstår henne till fullo. Jag kan vara ganska rå.). Nu svamlas det fritt! Jajjemen!
Tillbaka till ämnet! Vad jag nog kanske ville ha fram där någonstans är nog att jag tror det skulle gynna alla om vi kanske skulle kunna balansera vår känsla för privatliv och det där med närhet lite bättre. Ungefär.

Och! Det finns au contraire vad må ha sagts folk som är mer gay än jag! Tjejer i synnerhet! Det är nästan lite läskigt. Man behöver ju kanske inte klippa sig semi-kort, färga håret svart, pierca läppen och ögonbrynet och gå runt med blingbling i form av den feminina symbolen (ni vet vilken jag menar) så fort man tittat på en tjej kanske? Men å andra sidan,
VEM ÄR JAG ATT DÖMA? Jävla veteranflata för satan, känner mig nästan lite pensionärig när jag ser småbrudarna ragga på varandra med sina ringar i näsan och converse. Länge leve mångfalden!
Weeei schizoschhizoschizo! Well bingbing.

Nejfan nu räcker det. Bara för att jag är uttråkad och ensam.


Kontentan för er som inte pallade läsa var att jag inte orkar med den svenska parningsleken. Och att nykläckta flator ser likadana ut. I stort sett.




Over and out. (Och Gabel om du läser det här kan du väl ringa mig för jag glömmer ringa dig hela tiden! Pusspuss)

Alla säger samma sak. Alla tittar förståndigt och viftar sina förnuftigheter framför ansiktet på mig. JAGVETJAGVETJAGVET!!
Fan låt mig vara! Säg något jag vill höra istället! Jag ser inte er träna på att leva isär och leva ut era drömmar på olika sidor jorden. Varför ska just vi vara dom som ska göra allt så förbannat svårt? Jag önskar att det inte behövde vara så jävla drastiskt jämt. Även om du säger att det inte är så stort så ser jag i dina ögon att det är större än du vill medge, för att inte tala om hur hela jag skriker av saknad så fort jag ens tänker tanken på inte få sova med dig på flera månader.

Ibland hatar jag mitt tjocka pannben mer än någonting annat här på jorden. Skulle vilja springa in med huvudet först i en betongvägg för att bli av med skiten.



Stäng inte ute mig snälla.

Så jag får mina julklappar lite sent och är därmed lite sen med att fatta vad som händer, men den som väntar på något gott..
Det är nog så att jag har världens bästa, finaste, underbaraste och mest förstående flickvän någonsin. Det är ett under att hon orkar med mig och bara fortsätter ge oavsett hur seg och labil jag är. Fortfarande pirr-i-magen-kär, lycklig och skulle fortfarande göra vad som helst för att få henne att le.

Och jag som knappt har vett nog att reda ut mig själv en onsdag försöker bena ut någon annans problem. Det kommer ta ett tag att toppa mig gott folk. Man måste älska min hybris.



Jag tror för övrigt aldrig jag varit så totalt ställd som jag blev idag när det svarade i andra änden. Jag är fortfarande inte riktigt med på noterna. Eller kanske mer så att jag inte tror på det. Eller nåt. Som cellisten skulle säga.

Man måste älska shuffle på iTunes. Nu kom Björk ut i lurarna och jag hade nästan glömt hur underbar musik hon gör och har gjort. Helt fantastiskt. Jag får flashbacks från sommaren -07 av Björk.
Av sommarnätter i Lund, hur jag hittade min dröm i Finland, ensamhet och allt vad det innebär, vänskap på riktigt,att det finns en värld utanför vår, hur mycket man kan sakna någon utan att tänka på det, falafel, dödsångest, gröna piller och tequila, lugn, trygghet, insikt.

Jag lärde mig mycket den sommaren. Mer än jag lärt mig någonsin kanske. Jag kan, jag är bra, jag duger, men jag kunde vara ett riktigt as. Jag är ledsen för det, men alla kan vara idioter i någon situation.
Jag tror jag landade lite den sommaren från allt som varit under året. Allt jag inte ville vara hade tagit över mig under året utan att jag märkt det.


Det var en riktigt bra sommar. Helt underbar faktiskt. Dom mest omtumlande 48 timmarna skedde i och för sig inte förrän på slutet av sommaren. I en liten stuga vid en liten sjö med världens vackraste solnedgång. Jag trodde jag skulle gå sönder där och då, gå i miljoner bitar som krossat glas. Jag satsade allt och blev satt i kö.
Det var en jävla tur att jag är en 9 och just lärt mig av mina misstag. Annars hade jag nog inte suttit där jag sitter.

Dom andra är ute och super sig raka i hotellbaren. Med varandra. Jag tror inte jag vill ha det så. Det är väldigt lockande att stanna i den här trygga bubblan med alla människor som blir ens familj och vardag. Det är så lätt att bara blunda för allt annat. Man kan leva i den här världen utan att behöva tänka en enda gång på vardagligheter som att handla eller bädda. Det är bara att leva i bekvämligheten. Ett perfekt ställe att rymma till, att försvinna i. Men jag vill inte försvinna, inte än. Jag är inte klar att bli bekväm än.
Jag vill leva. Precis som jag skrev i brevet som jag inte kommer att skicka. Jag vet att jag inte kommer att skicka det, hur gärna jag än vill. I och med att jag skriver det här kanske jag gör det. Förhoppningsvis är det så, för jag vill verkligen våga skicka det.


En dag mindre kvar. Jag tillät mig för övrigt att tänka på dig idag. Fortfarande kan jag inte sluta le.

Jo. Det blev en fika med väktaren. Den var nog rätt trevlig, men det satt massa par på stället och det enda jag kunde tänka på var henne. Händer, ögon, leende. Det var helt omöjligt att slita tankarna på något annat än att jag mer ön någonting annat i världen önskade att det var hon som satt med mig på stället.


Om det är någonting jag har kommit fram till är det att jag skulle ge upp vad som helst för henne. Pengar finns överallt.



Till och med mamma har hajjat läget nu. Det krävdes ungefär ett gråten-i-halsen-samtal. Lite flashbacks.

 


Okej, så hur är jag på väg på fika med en vakt? Var gick det fel?


djees

Alla demoner som du har skrämt iväg kommer tillbaka när du är borta. Dom krälar upp på mig och gräver in klorna i mig, viskandes ord om värde. Ingenting värd. Kämpa hårdare. Äcklig.

Helst vill jag bara blunda när spegeln vänds emot mig men det går inte. Jag måste se, kan inte slita ögonen ifrån spegelbilden, som bestraffning för min otillräcklighet. Att tänka tillbaka på den senaste tiden får det att krypa i hela kroppen, helst skulle jag vilja spola tillbaka tiden och spy upp allt. Äcklig. Otillräcklig. Ingenting värd.

Jag vet att jag inte behöver lyssna på krypen, men dom tar min egen röst. Det går inte att skilja på mina och deras viskningar. Kan inte hålla emot när du inte är med mig. Det finns ingenting som säger nej i mig.

Som att alltid varit spottad på och sen plötsligt bli respekterad. Eller kanske som att en dag förstå ett språk som man inte tidigare förstått.
Allt blir blockerat när dom viskar till mig. Det går inte att tänka på något annat än vad dom säger.


Jag vill inte bli frisk. Jag vill bli bättre.

Ni minns Buffy och vampyrerna? Ljug inte. Alla minns Buffy och Angel. Jag hade alltid en liten crush på Buffy i unga år. Ja menar, hon slaktar vampyrer i kortkort...!Varför hon valde att ligga med en snubbe med vampyrtänder och fulaste frisyren har intill dessa dagar varit ett mysterie för mig.

Idag går repriser av denna utomordentligt fåniga serie på förmiddagarna och döm till min förvåning när jag ser den idag. Buffy har äntligen tagit sitt mediala förnuft till fånga och gjort vad alla så länge haft på känn. Buffy har skaffat flickvän. Yes peoples, farsoten sprider sig ända in i tv:n! :D

Y E Y

Åh så härligt att komma hem till sin egen säng och sina egna grejer! ..eller?



Allt finns mycket riktigt kvar här. Samma säng med samma lakan. Datorn finns kvar, all musik är där jag lämnade den. Något annat som finns kvar är massa grejer som inte är mina.


Jag hade hellre stannat borta.