Ett hav av nonsens

Fucked up. Allt är jävligt fucked up bara. Som en bandvagn av picasso.


Önskar jag hade tagit med mig upp. Svag är jag inte, stark som urtiden. Behöver lite tid utanför huvudet, ute bland stjärnorna och kärleken.

they will see us waving from such great heights
"come down now" they'll say
but everything looks perfect from far away
"come down now" but we'll stay 



Inget kall. Bara en känsla av rätt. Som gud för dem med komplex för äkthet. Tuggad, utspottad, nedsliten, uppsliten,
äten. Men vi står kvar, naglar i kött. 
Det vill ut. Grumlig ilska och panik.

"Borrow water of this man, here goes nothing okay"

Bakåt framåt. Jag förstår ingenting. Varför känns det som fel. Rätt. Jag vill ha rätt. Arg. Varför arg? Jag är inte arg, 
inte på riktigt. 
Ut ur huvudet. Tack. Nejtack. Jag är inte trevlig. 


Så långt ifrån varandra att vi lika gärna kunde varit på olika planeter. Venus och venus. Aj aj aj. 

Allt pekar åt samma håll. Upp och bort. Men det finns bara vitt här. Ut och gå. Långt, själv. 
Behöver komma ut och bort nu.


When the lord judges all of us, that's where you'll see me. Clench fists. 



Jag är inte arg egentligen. Det är bara musiken. Jag svär på vad som helst. Ingenting är heligt.

Jag snubblar in i gamla konversationer, gamla tider, gammal musik, gamla känslor och ännu äldre spår. När jag var liten och inte hade en aning om hur eller varför. Varför jag var ett sånt jävla nöt. Jag läser om den ena flickans ångest, den andras längtan och den tredjes desperata försök att nå fram. Sökande efter vad som helst som ger en aning om vem man ska bli.
Fantastiska människor fortsätter alltid känna och drömma.
Jag får dåligt samvete när jag läser en del av det, för allt jag inte sa men kände, men mest för det jag sa men inte kände. Feghet är förlåtligt men lögn är jag ledsen för. Och min totala blindhet och ovilja att erkänna uppenbara sanningar. Mitt enorma ego som åt upp allt runt mig.
Gamla sanningar som låter sig komma till ytan. Främst skulle jag vilja berätta att jag aldrig menade någonting illa. Jag var bara liten och utelämnad, precis som alla andra.
Det är inte bara dåliga sekvenser som dyker upp. Inte sällan har jag en poäng med en cynisk underton som ger en illusion av svåråtkomlighet. Ett genidrag från min sida. Egentligen var jag aldrig speciellt svåråtkomlig, mestadels var det ett bra sätt att slippa människor. Människor i för stor mängd ställer till det när man aldrig kan erkänna sig bortkommen.
Eller, jag ber fan inte om ursäkt. Ingen kärlek har gått förlorad.